6 Yoga för dig # 1, 2017 Stora förmåner för dig som prenumererar, se mer på http://www.yogafordig.nu
Vår vackra golden retriever gick
över regnbågsbron, som det he-
ter, i maj. Sorgen går fortfarande i
skov. När jag mediterar kan jag då
och då höra ljudet av hans tassar.
Hur han stannar, lägger huvu-
det på sned, väntar, lyssnar och
betraktar människan som sitter
där och blundar så konstigt utan
att sova. Det finns en nådestund i
varje avslutande Namaste där han
fortfarande är vid liv.
Det gör ont att öppna ögonen
och förlora honom igen. Varje
gång på nytt. Men jag vågar låna
den alltför tidigt bortgångne
poeten Jacques Werups ord till
tröst: ”Jag har varit med om dig./
Jag kan aldrig förlora dig.” Så
är det med människor som stått
vårt hjärta nära och så är det
med hundar och andra älskade
fyrbenta livskamrater. De fortsät-
ter att röra sig i våra liv, fastän
utom kramhåll.
Jag brukar tänka på
de dödas närvaro som
ett inom-bortom våra
vardagars stök och liv.
Jag tänker mig att de
går där, sida vid
sida – hunden, min
gamle far och
min svärfar. En
lufsig och munter trio åldrande herrar.
De bryr sig aldrig om klockan. Äter
gärna kex och småkakor och drar ut
de mest mjukstoppade fåtöljerna på
verandan för att ha det bekvämt när de
tittar på månen och norrskenet.
Men under mina yogapass dyker
hunden sällan upp numera. Medan
han levde var han min bästa och värsta
yogainstruktör. Om meditationens stillhet var något han hade tålamod att
sitta vid och vänta ut, så var det något med yogans oberäkneliga rörelser som
gjorde honom exalterad på gränsen till upprörd.
Inte minst när jag stod i Hunden, med rumpan i vädret och huvudet ner
mot golvet. Ibland snodde han in sig in under mig, buffade upp mot naveln
som att han försökte få mig att stå upp och se ut som en människa igen. Fast
på morgnarna när han själv gjorde sina hundliga asanas, med perfekt avvägd
sträckning av varje tass och ryggkota, då tänkte jag att han egentligen nog bara
tyckte att jag var pinsam med mina alltid så mycket taffligare försök att stå
hund. Utan svans dessutom.
Kanske är det för att jag är en person som ofta tänker och förstår verklig-
heten omkring mig i bilder lika mycket som ord, som jag kan förlora mig i
sådana här funderingar kring förhållandet mellan namnet på en yogaposition
och den varelse eller det fenomen som den är inspirerad av.
Jag tror överlag att det säger rätt mycket om oss människor att vi se-
dan årtusenden har försökt göra tillvarons mysterier mer begripliga genom
att låna bilder från djur och natur för att namnge dem. Från världshavens
djup till himlakropparnas formationer och vidare in i de energiflöden som
vi själva förnimmer i våra tankar och drömmar. Vill man tolka det välvilligt
så kanske detta namngivande handlar om att vi bär en ständig längtan efter
att tillhöra ett större sammanhang. En grumligare botten är att vi med det
också tar oss rätten att sätta människosprå-
kens namn på allt det som vi ser för att vi
vill erövra och äga det.
Personligen vill jag gärna tro att detta
även fostrar oss till ödmjukhet. Även
om Hunden rymmer så mycket mer, så
är den rörelsen – både i sin uppåtgående
och nedåtgående variant – klädd i
golden retriever-päls för mig. Med
pälskänslan kommer vissheten
om att det är en rörelse som
ställer min kropp och min tanke
”
Teckna
prenumeration
redan nu!
yogafordig.nu
Det gör ont att
öppna ögonen och
förlora honom igen.
Ett annat slags växande
Annelie Bränström-Öhman skriver om längtan
efter sammanhang – och reflekterar över vad
som krävs för att växa inom-bortom.
FOTO: OLIVIA EGGE
KRÖNIKA SETT PÅ MITT SÄTT