KAPITEL 48
En slinga av Nu ska vi dansa strömmar ut genom radion, och både Clara och Carl lyssnar. De vet att Thore
Ehrlings orkester har den signaturmelodin. En halvtimma spelar de. Sen rattar Carl på Luxorn till Luxemburg
och jazzprogrammet från A.F.N American Forces Network. Snart ljuder huset av Louis Armstrongs trumpet
och hans hesa stämma.
Ljudet får Clara att be Carl sänka volymen. Hon orkar inte med musiken. Den tär på hennes sinne.
Nästa år ska Carl fylla fjorton år, och gå ut skolan. Sen konfirmeras han. Men vilket yrke ska han utbilda sig
till? tänker hon.
Hon tar tidningen på bordet och sätter sig, Carl lyssnar på radion, hans ljusa hårrör sig i takt med musiken.
Han kan börja på posten kanske. De behöver alltid ungdomar. Hon håller tidningen i handen och slår bort
några flugor som irriterar henne.
Clara suckar. Hon hör hur gungan knarrar i barnkammaren och Tomas och Carins röster.
Så går tankarna till Veddig som ska börja sista året i skolan. Han ska också välja yrke. På Stockholms
yrkesskolor kommer han inte in då han bor i Stockholms län. Clara vet att Stockholms yrkesskolor har en filial
på Skrubba, som är ett ungdomshem för föräldralösa barn och varnartiga småtjuvar. Där kan länets
ungdomar få utbildning på Verkstadsteknisk linje. Sven och hon har pratat om att anmäla Veddig till den
utbildningen. Då får han åtminstone ett yrke.
Alla säger att Sven ska vara glad som har tre söner som kan ta över rörelsen. Men både han och Clara vill att
de ska välja själva vad de vill bli. Clara tittar på kyrkobladet som legat under DN som om Gud skulle
uppenbara sig och ge råd om barnens yrkesval.
Morgongröten slank fort ner i Veddigs mage. Clara brer smörgåsar till honom och tar fram mesosten.
— Har vi bara den osten? frågar han. Bosse har både ägg och hårdost på sina.
— Det är vad som finns hemma, svarar Clara men jag kan köpa raketost imorgon.
Hon tar matpaketet och öppnar ryggsäcken. Där ligger inte bara skolböcker utan också en korkpipa, en påse
med torkade maskrosknoppar och några tändstickor med plån. Hon förstår att han ska provröka sin Karl
Alfredpipa.
Han tar sin älskade kavaj och hon ser efter honom när han genar över ängen till skolan.
Kavajen fick han för ett år sedan, på julafton. Kyla och snö följde med Sven när han kom in med paketet som
hämtats på posten.
Det fanns alltid mjuka paket från Silvers i Kristianstad. Kläder som de hade vuxit ur. Veddig undrade varför
han aldrig fick plagg som ingen annan haft. Hon sa att de är för många i familjen. Pengarna räckte inte till.
Hon tog upp en kavaj och ett par byxor ur kartongen. Leonard fick byxorna och Veddig blazern. Den såg ny
ut. Lite för stor men satt fint på hans axlar. Hon förklarade att tyget kallades för peppar och salt. Han vände
sig om och alla beundrade plagget, men Clara sa att han bara fick ha den vid högtidliga tillfällen.
Aldrig hade han haft en så fin kavaj. Men som alltid dröjde det inte länge förrän den blev smutsig. Den
tvättades, blev smutsig och tvättades Till slut tappade den formen i axlarna. Men han ville inte släppa den.
Nu bar han kavajen till skolan för första gången
Det är sen eftermiddag, och Clara sitter i matrummet och stickar strumpor när hon hör hur dörren sakta
öppnas. Hon känner en svag brandlukt.
—Är det du, Veddig? ropar hon.
Han kommer sakta in i matrummet med en brandskadadblazer över armen.
— Vad har hänt? frågar hon.
Veddig sätter sig ner och börjar berätta.
Det var rast och Bosse och jag skulle provröka piporna. Vi fick eld på de torkade maskrosorna, men då
blåste magistern i visselpipan. Jag gömde pipan i innerfickan. När vi satt i skolsalen kände jag att det blev
varmt i bröstfickan. Maud skek att det luktade rök. Jag upptäckte hur kavajen sakta började brinna och Maud
skrek hysteriskt. Då sprang jag ut i korridoren och lade blazern i handfatet under det forsande vattnet.
Clara sitter tyst och lyssnar.