KAPITEL 50
Det har regnat till och från under hela april. Böndernas åkrar grönskar. Svallingsborg ställer ut
serveringsborden under grönskande björkar.
Clara skakar dammtrasan genom fönstret, tittar mot himlen som hotar med regn. Hon vill ha fint väder när
Rut och hon vårstädar.
De blir svettiga men nöjda. Golven skiner, mattorna är piskade och inget damm upptäcks när solen tittar in
genom fönstret.
De beundrar sitt arbete och slår sig sedan ner i köket. Clara kokar kaffe och Rut håller ett öga på Tomas och
Carin som leker i trädgården.
Ruts blå ögon tittar ibland längtansfullt ut genom fönstret. Det är som om den lilla kroppen vill vara både
ute och inne, och hon drar bort den ljusa luggen med handen, för att se bättre.
Hon har det svårt hemma, tänker Clara. Hennes pappa är utan arbete och ett nyligen byggt hus. Hon ska
hålla reda på fyra syskon. Clara tror det är spriten. Hennes pappa arbetar som grovarbetare vid byggen och
där flödar den.
— Vad tänker du på? frågar Clara.
Rut har inte väntat sig en sådan fråga. Hon sänker blicken och rör om med teskeden i koppen.
— På mamma.
Hon vrider på huvudet och fortsätter:
— Pappa har inget arbete. Vi kanske måste lämna huset.
Rut sätter händerna mot ansiktet och Clara uppfattar tårar som rinner ner över kinderna.
De ser på varandra. En flicka som blivit kvinna alldeles för tidigt, och hon med år av erfarenhet. De förstår
varandra utan ord.
Mellan hägg och syren är det skolavslutning. Clara går som vanligt till skolan och hör när barnen sjunger Den
blomstertid nu kommer.
Veddig ger henne betyget. Hon ser hans BC i ordning och minns musen han hade med sig i skolan. Nu kan
hon le åt händelsen. Veddig har tröttnat på att städa råttburen och Sven har lovat att avliva mössen innan de
blivit för många. Hon löser upp halsduken. Den varma vinden kommer in under vinterkappan.
Juni, tänker hon, då ska Leonard gå fram för prästen. Svens mamma har lovat att betala hans konfirmation,
precis som hon har bekostat deras barnjungfru i alla år, eftersom hon tycker att Clara inte ska slita ihjäl sig.
Men Sven kommer inte överens med sin mamma. Hon ska bestämma allt, säger han.
Hon närmar sig det vita huset och vet att Rut passar barnen, så några vitsippor från vägkanten hinner hon
plocka med sig hem.
Radion skräller, Carl lyssnar på Luxemburg och amerikansk jazzmusik, In the Mood med Glenn Miller. Clara
ber honom sänka volymen. Carl arbetar nu som brevbärare i södra Stockholm, där ett nytt bostadsområde
håller på att växa fram.
Via Radio Luxemburg får han tips om vad han ska köpa för skivor.
— Carl, ställ radion på Sverige så jag får lyssna på nyheterna, ber Clara.
Han vrider på stationssökaren. De hör de sista orden av nyhetssändningen.
— Nu missade jag nyheterna, säger hon.
DN flaggar med stora rubriker. Invasion av Italien. De allierades trupper har landstigit på Sicilien.
Clara betraktar stridskartorna, hur ryssarna börjat tränga de tyska arméerna bakåt och återta sina städer.
Kommunistspöket kommer henne plötsligt att tänka på vad Sven berättade om regeringen som internerar
svenska kommunister. Samlingsregeringen med Per Albin Hansson litar inte på stalinister som har känsliga
poster inom försvar och statsförvaltning. En slogan sprids på affischer över landet. En svensk tiger. Djuret har
breda ränder i gult och blått. Huvudet vridet. Ögonen ser betraktaren. Var han än står.
Sven kokar kaffe och passar pannan. Tre gånger ska den sjuda. Barbro, Leonard och Veddig sitter runt bordet
och väntar. De pratar om kriget, spionerna och nazisterna i Sverige. Barbro säger inget, men så kommer det:
— Min bror arbetar på Försvarets forskningsanstalt, FOA.