KAPITEL 51
Några veckor efter att de allierade befriat Sicilien och landstigit på Italiens fastland störtas Mussolini genom
en statskupp.
Clara nickar flera gånger när hon läser om detta.
— Så närmar vi oss slutstriden, mumlar hon och vänder blad.
Sparsamt vattnar Clara sitt grönsaksland och tänker på pojkarna som kajkar omkring på Dreviken i kanoten.
De var så lyckliga i somras, då de sjösatte den. Hon kikar mot solen under hattbrättet. Den värmer fast de är
inne i augusti. Vattnet i kannan har sinat så hon ställer in den i redskapsboden, stänger efter sig och går fram
till plommonträdet som har fullt med små, gula plommon. Hon tar ett och smakar. Om en vecka kan de
plockas, tänker hon.
Samtidigt ser hon hur nybyggena förändrat skogsbrynet och ängarna bakom plommonträdet. Rut har
berättat att deras nybygge ligger i ett nytt område som heter Södergården. Clara märker att samhället växer
genom telefonens beställningar, nya vägar och nya områden som hon inte känner till.
Sakta går de sida vid sida till skolan. Carin i ljusgrå kläning med skärp kring midjan, vita knästrumpor och
bruna skor. Clara håller henne i handen. Ibland tittar hon på sin dotter under hatten som skuggar mot solen.
De genar som vanligt över Fasta försvaret. Hit springer ungarna på måndagar för bombövning när sirenerna
ljuder.
Skolgården skymtar fram genom träden. Clara ser hur föräldrar och barn strömmar till. Hon känner de
flesta, de är hennes söndagsskolebarn. Clara hälsar på föräldrar och barn och nickar åt en del. Alla har
bråttom att skriva in sina ungar i skolan.
Hon skymtar Veddig som ska börja i sjätte klass. Det är hans sista skolår, medan Carin börjar sitt första.
Sedan blir det Tomas tur. De följer strömmen in i skolan. Uppför den svängda trappan. I den öppna dörren
står fröken Angberg, ett välbekant ansikte.
— Välkommen, Clara! Du har Carin med dig, ser jag.
— Ja, sen är det bara Tomas kvar, svarar Clara.
Så tar hon Carin i hand och visar in dem i skolsalen.
Solen lyser in genom vindsfönstren. I bänkarna, som pryds av vaser med blommor i höstens alla färger,
sitter barnen. En större vas står på frökens bord.
Clara ser rutinmässigt ut över rummet, får syn på Gudrun, en granne, och säger till Carin:
— Gå och sätt dig bredvid Gudrun.
Carin spejar, och Gudrun viftar med armarna.
Grusgången ner mot Vendelsövägen sprider damm. Clara vänder ryggen mot vinden för att slippa få
gruskorn i ögonen. Vid skolgrinden går hon åt höger förbi ålderdomshemmet med äppelträden. Hon tar av
sig hatten och ser ut över en soldränkt äng med några björkar. Där vill hon att kyrkan ska bygga ett kapell.
Det är en av hennes drömmar, den andra är att få se när ett barn föds.
Clara oroar sig för att Carin ska få svårigheter med att lära sig precis som Veddig. Sven önskar att alla
barnen ska ta studenten och läsa på universitet som hans släktingar.
När hon närmar sig huset ser hon att Rut leker med Tomas i sandtaget vid garaget.
— Jag måste fråga Rut om hennes pappa har fått något arbete, mumlar hon.
Höststormen drar in och solen försvinner. Himlen är gråmulen. Snart piskar regnet mot rutan. Clara står i
köket och ser hur blixtarna korsar himlen över Stockholm.
Barnen har gått till skolan. Rut och Tomas kommer in från barnkammaren. Clara lyfter upp Tomas på
bänken och de beskådar väderexplosionen på himlavalvet. Tomas blir först rädd, men sen drar bullret bort
och solen tittar fram.
Det sveper en ljum vind in genom dörren när Veddig kommer hem från skolan.