Det blir tyst i matrummet när Clara läser Lukas julevangelium. Stearinljusen fladdrar i julgranen. Momme,
som barnen kallar sin farmor, verkar ha somnat i sin fåtölj.
Clara läser den sista versen:
— Men Maria gömde och begrundade allt i sitt hjärta.
När hon slår ihop Bibeln lyfter Momme på huvudet och tackar för de vackra orden.
Veckan efter nyår längtar Ingeborg hem till Skåne. Sven kör Volvon och hon sitter i baksätet när Clara vinkar
av dem från fönstret. Hon undrar varför son och mor aldrig har kunnat prata med varandra. Så fort de
diskuterar och har olika åsikter börjar de gräla. Men barnens utbildning var de överens om så alltid något.
Hon kan se framför sig när Sven stannar framför Centralen.Hur han hjälper sin mor ur bilen tar bagaget ur
bakluckan. Med sin mors arm under sin och väskorna på en kärra. Sedan går de sakta in i vänthallen. där
tåget väntar De säger inget. Vad hon vet har de aldrig tidigare kramat varandra, men nu böjer sig Sven ner
och famnar sin mor. Båda vet att det kommer att dröja länge innan de ses igen. Clara känner trots allt en
saknad efter sin svärmor.
Morgondimman sveper över ängarna när Clara väcker barnen.
Då de ätit morgongröten ser hon att Veddig och Carin tar sparken. Hon sitter och han sparkar, medan
Leonard och Carl springer ner till busshållplatsen.
Hon är ensam kvar med Tomas som sover i lillrummet. DN, som Carl tog upp innan han sprang till bussen,
ligger på köksbordet. Rysk offensiv, står det på första sidan. Kartorna visar att ryssarna nått Dnjpr och står
utanför Kiev. Västfronten går vid Estland, så hotet mot Leningrad har säkrats. Clara orkar inte läsa mer. Hon
tänker på alla finska och baltiska barn som flytt till Sverige från krigets fasor. Hon har mött några av dem i
söndagsskolan. De sitter i skolbänkarna som vissna blommor som väntar på vatten. Tysta är de eftersom de
inte kan svenska. Vilka bilder finns i deras huvuden? Clara. ser rädslan hos dem och är tacksam för att hennes
barn sluppit kriget.
Hon slår upp sista sidan. En ny följetong har börjat. Den heter Nässlorna blommar. Författaren Harry
Martinson är helt okänd för henne.
Veddig läser läxorna. Han tragglar Smålands städer högt för att få in dem i huvudet. En psalm sjunger man
inne i skallen, men städerna har ingen melodi, tycker han.
I soffan sitter Leonard och pluggar engelska glosor. Nästa år ska han ta realexamen. Veddig tittar ut genom
fönstret. Det börjar skymma. Han slår igen geografiboken, går ut i köket och kollar termometern. Fem grader.
— Ska du med till Kejsbacken Leonard? Det är bara fem grader ute, säger han.
— Jag har bara några glosor kvar, sen kommer jag.
Carin, som hört sina bröder, skriker:
— Jag vill också följa med.
Clara fönstertittar när de ger sig iväg.
De tar sin nya kälke, som Sven köpt av gubben Hamberg. Ingen annan har en så lång bob, där fem stycken
får plats. Veddig tar sparken och Leonard binder fast kälken på den. Carin sätter sig på sparken och Veddig
drar igång ekipaget. Hon ser alla barn som ansluter sig till dem på språng upp till backen.
De brukar sopa sanden till kanten så att kälkarna kan glida nedför. De åker upp och ner, kör på varandra
och rullar runt i snön. Ja hon kan föreställa sig hur roligt de har med sin nya bob. Medan barnen leker återgår
hon till sin nya bok.
Clara ser mot väglampan att det börjat snöa. Hon går ut i köket för att laga middag. Barnen kommer hem och
stampar av sig snön ute. När de tagit av kängorna och ytterkläderna, ropar Carl:
— Mamma, vi kom längst med vår kälke, ända till Ärlandsson.
— Har ni inte Carin med er?
— Är inte hon hemma? svarar Leonard.
— Nää, här finns hon inte.
— Vi trodde hon gått hem, säger Veddig.
— Klä på er fort igen. Vi måste leta efter henne, säger Clara oroligt.
De tar sparken och åker upp till backen. Först ser de ingen i snöyran, men när vinden mojnar skymtar Clara
en snöig figur vid stenmuren mot Svenssons tomt. Hon går fram mot något som skulle kunna vara en