KAPITEL 54
Februari blir en välkommen månad för Clara. Alla helgdagar ligger bakom henne och hon kan vila utan en
massa måsten. Barnen har gått till skolan och Tomas gungar på gungan i barnkammaren. Hon går fram till
fönstret och ser hur Gunnar slaggar ur gengasaggregatet på det tunna snölager som fortfarande finns på
gårdsplanen. Våren kommer tidigt i år, tänker hon, när blicken faller på några bara markplättar. Det är en
lycka att Leonard och Veddig arbetar som springschasar hos Schedins på fredagar och lördagar. Då får de lite
fickpengar. Clara drar på munnen när hon tänker på att Veddig knappt når ner till pedalerna på den stora
paketcykeln.
Clara gör iordning mellanmålet, mjölkchoklad och hembakt bröd. Hon ropar på pojkarna samtidigt som hon
drar osthyveln över mesosten, det enda smörgåspålägg som finns i huset.
— Maten är klar, kom och ät!
Snart sitter fem barn runt köksbordet.
— Mamma, jag tycker inte om mesost, klagar Veddig.
— Du får äta vad som finns på bordet, svarar Clara.
Leonard gapar stort när han äter sin smörgås. Veddig tar mindre tuggor och Tomas naggar brödet bara i
kanten.
När var och en ätit sig mätt, förmanar Clara Leonard.
— Du ska ta mindre och tugga varje munsbit trettio gånger.
Leonard tittar på sin mamma.
— Då får jag äta hela dan, svarar han.
Veddig som hört ordväxlingen bryter in.
— Jag, som kan gapa lika stort som du, tar inte så stora tuggor.
— Kan du? Ska vi tävla om vem som har det största gapet?
Det blir tyst i köket.
Clara har börjat duka av bordet och bryter tystnaden.
— Hur ska det gå till? frågar hon.
— Den som gapar störst vinner, säger Leonard.
Den som gapar efter mycket, tänker Clara och tittar på bröderna.
— Då får mamma vara domare, säger Veddig.
Han hämtar en tumstock och ger den till henne. Hon ska mäta gapet.
— Veddig, du börjar, så får vi se hur stor munnen är, säger Clara.
Han tar det försiktigt och låter käkarna bara öppnas några centimeter från varandra. Clara mäter med
tumstocken.
— Det är två centimeter mellan framtänderna, konstaterar hon och skriver ner det på resultatlistan.
— Nu är det min tur, säger Leonard.
Han gapar stort. Hon mäter.
— Det är oavgjort. Ni kan ta varandra i hand.
— Jag vill försöka en gång till, säger Leonard.
Hans mun öppnar sig, framtänderna blir större och större när överläppen närmar sig näsborrarna. Alla blir
förvånade. Plötsligt knäpper det till i hans käkar. Han kan inte stänga munnen. Clara ser rädslan i hans ögon
då han pekar på munnen. Hon förstår att de måste åka till sjukhuset.
— Gör det ont? frågar hon
Han ruskar på huvudet.
— Orkar du gapa medan vi åker till sjukhuset?
Leonard ruskar på huvudet och pekar på en tändsticksask. Han får den och lirkar in asken mellan tänderna.
Ansiktet slappnar av och ögonen ler mot Clara.
— Veddig du får vara hemma och passa Tomas och Carin och svara i telefonen. Vi åker till Södersjukhuset.
Veddig nickar, men han skulle gärna vilja följa med för att höra vad doktorn skulle säga om det stora gapet.
Clara ser på sin son som står med ytterkläder och vintermössan nerdragen över öronen. Ansiktet består av