KAPITEL 56
Ett fint vårregn försvinner över himlen. Clara drar de sista tagen med dammsugaren. Leonards konfirmation
är ett vackert minne, och nu ska Veddig gå ut sista klassen i skolan. Allt tycks hända den här våren. När man
pratar med Veddig om flickor rodnar han och vänder bort blicken. Det är något i hans kropp. Kan det vara
trånad han känner? Han säger inget. Och ryska posten valde han bort vid födelsedagskalaset.
Hon ställer in dammsugaren i städskrubben.
Clara betraktar Veddig som ligger i sängen, han har sparkat av sig täcket. Han har nog en orolig dröm, tänker
hon och väcker honom. Hon ser hur han undersöker kroppen som om något fattas, sedan klär han på sig.
Tyst äter han morgongröten och låter den gängliga kroppen komma i balans.
— Mamma, jag går till skolan nu!
— Glöm inte ryggsäcken!
— Behövs inte. Idag är det examen.
Sommarsolen leker med sina strålar och skrattar genom molntapparna. Clara ser Veddig gå ut på den
blommande ängen, där det finns blommor. Han vet inte så mycket om deras namn, men han fängslas av deras
färg och doft. Ogräs finns inte. Så kommer det sig att buketten som ska pryda hans skolbänk mest består av
maskrosor. De är som små solar, som värmer och lyser upp tillvaron, brukar han säga. Nu går han till sin sista
skoldag, tänker Clara, sen är det slut. Han behöver aldrig mer läsa några läxor. Han är fri att göra vad han
vill.
Clara har kommit hem från Medborgarhuset där Carin och Tomas haft terminsavslutning. Hon sitter i köket
när dörren öppnas och en slokörad Veddig kommer in med en maskros i ena handen och i den andra betyget
som han slänger på bordet innan han sätter sig på en stol.
— Mamma jag fick inte ha mina blommor på bänken, säger han och är nära till gråten.
— Varför det?
—Jo, när jag ställde sommarblommorna på bänken kom magistern in, pekade på dem och frågade vad det
var? Ängsblommor sa jag. Då tog han mig i örat och skrek. Släng ut dem på sophögen. Ut med ogräset Nu,
genast.
Veddig blir tyst och tittar på maskrosen.
— Så du fick alltså inte ha din bukett på bänken?.
Han ruskar på huvudet och fortsätter.
Jag slet mig lös, tog min bukett och sprang ut i korridoren. Där slängde jag blommorna i papperskorgen
men magistern kom efter och skrek, att jag skulle slänga de på sophögen i stället.
En solstråle tittar in i köket och lyser på maskrosen som Veddig fortfarande håller i handen.
Han kommer aldrig att glömma sin skolexamen, tänker Clara och stryker honom över huvudet.