KAPITEL 58
Sven gräver upp knölarna och Tomas och Carin som har potatislov, plockar och lägger dem i en hink. Clara
hör hur det dunkar i hinken och känner lukten av mylla.
Hon funderar på om invasionen av Tyskland ska dra ut på tiden eller om det blir ett blixtkrig på slutet.
Nazisterna i Stockholm har tystnat. De marscherar inte längre. Några blev krigare i tyska armén. Några har
bytt sida. Några hoppas fortfarande på tysk seger.
Clara drar ihop blasten och ser på barnen som verkar trötta.
— Nu, barn, är vi klara med potatisen för i år, säger hon och sätter ner grepen i landet.
Väl uppe i huset och hon värmer choklad och brer några smörgåsar. Sven går sedan över till Svallings för att
köpa Aftonbladet. När han kommer in läser han rubrikerna högt.
AMERIKANSKA OCH FRANSKA STYRKOR HAR LANDSTIGIT I CANNES.
Nyheterna från kriget får de fortare nu, säger han. Som om Europa blivit mindre. Bara en dag tog det så fick
de veta om landstigningen i Cannes.
Pojkarna hänger över tidningen när de kommer hem och pekar på krigskartans pilar var Ike, Monty och
Patton anfaller. Clara bryr sig inte om dessa generaler, bara om att kriget ska ta slut.
Hon sätter sig i läshörnan och betraktar det fyrkantiga bordet av ek, där varje hörn går att vika ner. Sedan
ser hon ut över matbordet. Blicken fastnar på lampetterna, en på varje sida om fönstret, de är lika långa och
skiner som två solar. Hon älskar sina möbler. Det finns så många minnen i dem. Allt från deras första hem till
dagensögonblick. Inget slängt. Inget nytt. Inget ändrat.
Regnet droppar från de eldröda björkarna. Sven läser DN:s löpsedel
AMERIKANSKA OCH FRANSKA STYRKOR INTAR PARIS.
En bild av De Gaulle stående i en amerikansk jeep med armarna utsträckta, i bakgrunden triumfbågen. Sven
tittar länge på bilden ser upp på Clara och mumlar:
— Ett enat Europa skulle förhindra alla krig.
Dammet släpper greppet när Clara låter mattpiskaren bearbeta mattan. Hon får hjälp av Rut att höststäda de
tre rummen. Allt klart, fönstren skiner och golven har dammsugits. En ny doft smyger sig in i huset. Clara har
tagit in de sista höstastrarna. De små blå blomklasarna lyser upp köksbordet, när Clara och Rut avslutar
dagens arbete med en kopp riktigt kaffe.
Socialdemokraterna med Gyllnert i spetsen styr Kumla. De har bestämt att bygga ett medborgarhus.
Medborgarbrandkåren planeras få plats i bottenplanet.
Clara tycker det är bra, för då får hon en extra telefon, så när hon ringer kallar hon samtliga brandmän till
stationen. Och en hesa Fredriksiren ska det bli på brandtornet. Hon tänker på dessa nymodigheter samtidigt
som hon tittar på ängen mittemot där huset ska byggas, ängen där barnen för några år sedan lekte krig. Clara
vänder sig om och beskådar det nystädade rummet. Rut gick hem när de var klara med städningen och kaffet
urdrucket. Ögonen fastnar på fotot av Sven. Han blir snart hempermitterad trodde han. Så nästa år kör han
nog taxi igen. Det slår i dörren och Veddig kommer hem från skolan i Skrubba.
— Är det du, Veddig? ropar Clara.
— Ja, mamma.
Han går ut i köket och rotar i skafferiet efter margarinet.
— Hur har du haft det i skolan? frågar hon och sätter sig vid bordet.
— Sådär, vi får lära oss att fila en fyrkantig järnbit rund. Det finns tio filningsprov, säger han och suckar.
— Är det roligt?
— Nää, svarar han och biter av en tugga på brödskivan.
Clara förstår att han inte vill prata om skolan. Kanske ska han göra något annat i stället.Men vad? Det är den
stora frågan.
Hon reser sig och går in i rummet. Där slår hon på radion som spelar slagdängan Lili Marlene. Veddig