KAPITEL 63
Clara står vid köksfönstret och tittar om Volvon ska dyka upp i Hanviksbacken. Sven måste vara här om tjugo
minuter för en ny körning.
Nyårsafton. Och hon passar som vanligt telefonen medan alla andra roar sig. Men hon har själv gjort sitt val.
Tankarna går till Veddig som arbetar på en verkstad. Han har berättat att dagarna i ända matar han två
fräsar med järnbitar och under tiden matningen tuggar igenom järnet läser han sitt seriemagasin. Var det vad
han ville med sitt liv? Det låter trist och enahanda.
Vid sexton år gevär han tog, vid sjutton var han man, skriver Runeberg i Fänrik Ståls sägner.
Nu kommer det en bil i Hanviksbacken. Inte Sven.
Undra om Barbro, som bor rakt över vägen, är hemma en nyårsafton. De bor så nära varandra. Ändå har
hon aldrig varit där. En bil kommer i backen. De billjusen har bara Sven.
Julen har tagit på krafterna. Clara tror det är hjärtat och ska besöka professor Birke i mars och får då säkert
hjälp mot hjärtbesvären. Hon iakttar vägbelysningen som svajar för vinden. Ska det vara barmark hela vintern
eller kommer snön nästa år? Ljuset faller på Svallings som belyses efter varje vindil. Hon vrider på huvudet
mot Lindqvists upplysta hus. Vad gör de en sådan här kväll?
Barbros mamma brukar smyga runt som en Greta Garbo, figur. Hon är apotekaränka. Hennes bror arbetar
på FOA som kemist.
— Det ringer.och hon går för att svara.
— Bilstation.
Clara hör snyftningar, korta andetag och någon som skriker i bakgrunden. Så ropar någon:
— Hallå, någon där? Det är Barbro. Är det tant Clara?
— Ja, vill du ha hjälp?
— Kom över, det är mamma. Jag orkar inte längre. Hon har ramlat.
— Jag kommer, så fort jag kan.
Så lägger hon på luren och ringer av.
— Jag går över till Barbro säger hon till Carin som fortfarande är vaken, något har hänt med hennes
mamma. Om någon ringer så ta telefonnumret.
Efter några minuter står hon vid dörren till huset. Ekdörren har en portklapp Barbro öppnar. Hon har
rufsigt hår och en röd halvlång balklänning på sig. Bredvid står brodern, full och med ett förvridet
ansiktsuttryck.
— Vad har hänt? frågar Clara.
— Det är mamma, säger Barbro och börjar gråta.
Clara håller om henne, men vet inte vad hon ska säga som tröst.
— Hon var full och ramlade nedför källartrappan, säger brodern och pekar mot en dörr.
— Hon ramlade inte. Du knuffade henne, säger Barbro och släpper Clara.
— Har ni ringt efter ambulans?
— Ja, du kan gå hem. Det här är en familjeangelägenhet, säger brodern.
— Tant Clara, stanna. Jag ber dig. Mamma och jag skulle ut på nyårsfest, men Anders ville inte att vi skulle
gå. Så blev det bråk, och han knuffade mamma när hon skulle hämta dricka.
Hon avbryts av sirenerna från en ambulans. Efter en stund slås dörren upp och två sjukvårdare med bår
kommer in.
— Nu klarar jag mig, säger Barbro. Jag kommer över imorgon.
När Clara kommer ut har det börjat snöa. Små, små vita flingor. Gatlampan svajar och sprider ljus. Hon går
över vägen och snart är hon inne i värmen.
Carin lyssnar på Luxorn.Hon hör Anders de Wahls röst: Ring klocka ring, i bistra nyårsnatten Hon sätter sig
i soffan och lyssnar. Dikten brusar ut i rummet. När de sista orden tonat ut börjar kyrkklockorna ringa. Clara
reser sig, och barnen följer efter. Hon öppnar ytterdörren. De hör klangen från Tyresö kyrka, medan snön
faller som vita dunbollar.
När de kommer in önskar radioreportern alla lyssnarna Gott nytt år. Clara häller upp sockerdricka i två