KAPITEL 65
På verandan sitter Clara och tittar ut över trädgården. Några gråsparvar rör sig i vildvinet. Katten, som
Tomas och Carin tiggt till sig, halvsover i en trädgårdsstol medan solen värmer upp altanen.
Köksträdgården har Sven grävt och gödslat, ett arbete han inte tycker om. Han vill plantera blommor.
Dahlior, iris, rosor och perenner. Framför Clara ligger fröpåsar spridda över hela bordet.
— Få se nu, mumlar hon, och väljer.
Dill, persilja, gräslök, morötter, skärbönor, vita bönor, sockerärtor och rödbetor.
Hon tittar ner över såbäddarna som om de inte kommer att räcka till. Så lutar hon sig bakåt och smeker
katten över ryggen. Äntligen hade barnen fått en katt. Sven hade tänkt länge före köpet. Hans argument att
rovdjuret skulle döda fåglarna på tomten slogs sönder när han upptäckte råttor vid lillstugan. Då gav han
med sig. Vid en dopceremoni med barnen fick katten namnet Rosenblom.
Tiden går fort. Snart har hon inga barn i skolan längre. Sex år är lärotiden. De begåvade går till realskolan
eller gymnasiet. Tomas har läshuvud så nästa år ska han pröva in till realskolan. Den varma vårvinden får
henne att sluta ögonen, och inom sig ser hon Sven stanna taxin. Fru Pettersson halvligger i baksätet. När ska
hon få uppleva sin dröm och bevittna ett barns födelse? tänker hon.
Clara slår upp ögonen och kisar mot solen. Det var ett omen, tänker hon.
Bananer och bensin börjar komma till affärer och bensinstationer. Allt lossas i Göteborg. Sven står på
gårdsplanen. Några gula linjebussar är parkerade vid Svallings.
Hon funderar på vad Sven sa om att modernisera och utvidga rörelsen. Shellpumpar med gammal teknik
spretar mot himlen. Han vill istället ha tre mackar med självtryck så att man slipper att lyfta slangen för att
den sista litern ska komma i tanken.
Hon ser när Brev-Olle lägger posten i lådan. Han heter Olle men kallas allmänt för Brev-Olle. Han är
ungkarl och har sjabbiga kläder som luktar illa, håret ringlar sig över tjänstemössan.
När han äter sina smörgåsar på Svallings, vrider han munnen upp och ner, så man tror han har löständer.
Man blir som man är, tänker Clara men pengar har han och har byggt ett hus bredvid Bångs kondis. I
undervåningen hyr posten och i överdelen bor han själv.
— Samhället växer. Nu har vi egen poststation och slipper åka till Gudö när vi ska hämta våra paket,
mumlar hon.
Han går ner och vittjar brevlådan. Mest räkningar, ett brev är från Shell som hon genast blir nyfiken på. Har
de antagit Svens visioner och tänker bygga ut stationen?
När hon kommer in lägger hon fram brevet till Sven som sitter vid skrivbordet och bokför. Han tar
brevkniven och öppnar det. Han läser, lutar sig sedan bakåt och ser på målningen av sin far.
— Vad står det? frågar Clara
— Bolaget ska lägga ner stationen. Slut med bensin-försäljningen. Ingen lönsamhet. Det ska vara storskaligt.
Sven har sett hur Esso ska bygga nytt vid Södergården på en tomt lika stor som hans.
Hans dröm varade inte länge, tänker Clara. Den krossades av ett brev. Men van vid motgångar knycklar
han ihop papperet och slänger det i papperskorgen.
Dagarna går fort när glädjen trivs, tänker Clara. Värmen har kommit så barnen cyklade till Hästhagsviken för
att bada, och Sven putsar bilen.
Hon tar boken Trädgudars land av Jan Fridegård, och sätter sig på verandan, där hon drar in den soldränkta
doften från trädgården.
Istället för att läsa, kommer hon att tänka på alla fruar i området som väntar barn. Sven sa att han talat med
fru Jansson. Hon har en enorm mage och väntar att föda när som helst. Hoppas Sven får köra henne till BB
och att Clara får följa med.
Clara ler och låter minnena komma. Hon brukar skämtsamt säga att varje gång de flyttade på väg norröver
fick hon barn. Det första i Lund och sista på BB i Stockholm.
Så kommer äntligen dagen. Fru Jansson har ringt och ska till BB. Från köket hör hon hur Sven skriker: