KAPITEL 5
Clara sitter på tåget mot Stockholm. Veddig ligger som i vintras i näthyllan ovanför henne medan Leonard
leker med några tändsticksaskar. Matkorgen och väskorna befinner sig på bagagehyllan. Hon är van att resa.
Klockan sju på morgonen for de från Umeå och vid åttatiden på kvällen ska tåget vara i Södertälje.
Leonard har somnat på sätet. Clara tar sin kappa och täcker hans kropp. Samtidigt glider blicken ut genom
kupéfönstret. Skog, mest tallar, några granar och enstaka lövträd.
Tåget ger ifrån sig ett dunkande och vagnen gungar över skenskarvarna.
Clara sitter och tänker på vad Mor har berättat att Clara föddes en tisdag klockan sju den 18 april 1903 då
vällingklockan ringde. Hennes mormor, Emma Happach, uppfostrade henne från fyra års ålder. Mormodern
talade bara tyska, en märklig kvinna. Hon var född i Dorpat i Estland där föräldrarna hade vagnmakeri och
tillhörde borgarna i staden. I familjen på kvinnosidan fanns en ådra av synskhet, det var bara att träna upp
anlagen. Mormor sa att kvinnorna fått den gåvan och hade ansvar att föra den vidare till kommande släktled.
Tåget kränger och Clara förlorar minnesbilden, men den kommer strax tillbaka.
Hon ser Håstamölla utanför Örtofta vid Kävlingeån framför sig. Man åkte genom byn förbi fattighuset, som
låg där pilallén började. Rakt fram skymtade möllan och det stora vattenhjulet. Till vänster om gårdsplanen
låg mangårdshuset med sina två flyglar och vildvinet täckte tegelfasaden. Mitt emot såg man den u-formade
ladugårdsbyggnaden. Nere vid ån fanns ruinerna av en benmjölsfabrik.
Genom en olycka sprängdes fabriken i luften och far blev ruinerad. Han köpte Håstamölla och hatade alla
banker, som han ansåg tog ockerräntor. Hon fick ta ansvar för sina två bröder och tre systrar. Mor och hon
delade på sysslorna eftersom de inte hade råd med pigor längre.
Clara tänker på sin mormor Emma som lärde henne slappna av och talade om hur kroppen och hjärnan
skulle samarbeta för att hitta det övernaturliga. Kasta gamla tankar, sa mormor och koncentrera dig på dina
känslor. När hon som sjuttonårig flicksnärta skulle ta steget till vuxen kvinna skulle mormor lära henne hur
man fångar en tjuv. Den dagen, glömmer Clara aldrig.
Mormor stod på gårdsplanen, en bastant kvinna med uppsatt grått hår och fårat ansikte. När leendet smög
över ansiktet fanns ungdomen kvar i anletsdragen.
Emma höjde blicken, såg ner mot den u-formade ladugården. Sakta vred hon på huvudet upp mot pilallén
och sa:
— Det blir därifrån tjuven kommer, och här på gårdsplanen, tar vi honom. Så nu är tiden inne att lära upp
dig, min äldsta dotterdotter, i hur man fångar tjuvar och oärligt folk, mumlade gumman.
Hon lyfte käppen och gjorde ett märke i marken.
Dagen därpå gick de sakta ner mot gårdsplanen som kantades av ruinerna från benmjölsfabriken. En bit bort
rann Kävlingeån som gav kraft åt kvarnen.
— Det stod i tidningen att en tjuv har rymt från fängelset i Malmö, sa gumman. Läste du det, Clara?
— Nä, men mor sa det.
— Det är honom vi ska fånga.
Medan mormor pratade gick hennes krokiga rygg upp och ner och hon viftade med käppen. Clara lyfte på
armen för att värja sig. Då skrattade Emma.
— Jag ska inte slå dig.
Emma gick några steg, höjde käppen och pekade på ett märke i gruset.
— Här, min flicka. I går när solen stod högst på himlen märkte jag ut platsen.
Så drog hon ett långt streck över gårdsplanen, medan munnen rörde sig upp och ned.
— Kom hit, Clara, så får vi språkas.
Clara gick sakta mot Emma.
— Nu ska du lyssna noga. Tjuven kommer från allén, går över planen, förbi kvarnen och över ån.
— Jamen, ska vi inte ta honom?
— Avbryt mig inte, han kommer inte till strecket. Så i morgon precis innan solen går upp, måste vi vara här.
Då ligger han med huvudet över markeringen.
— Om vi försover oss, vad händer då?