KAPITEL 74
Den stora kaffepannan skaver mot Claras lår när hon går hem efter syföreningens möte. Nästa månad ska hon
vara värdinna för Kumla kyrkliga syförening.
Mörkret är kompakt. Det finns bara vägbelysning på den asfalterade genomfartsvägen. Men snön lyser upp.
Hon stannar och flyttar över kaffepannan till andra handen.
Under kvällen har Wahlborg Wallenholm redovisat insamling till Stiftelsen Kumla gett en pengagåva kan
stiftelsen snart börja planeringen av församlingshemmet.
Clara ser nu vägbelysningen och sätter ner pannan som nu blivit ovanligt tung. Snart hemma, tänker hon
lyfter pannan igen. Huset syns i gatuskenet.
Dörren slår igen Carl kommer in som ett jehu och hinner knappt ta av sig skorna förrän han ropar:
—Mamma, mamma, Ingrid har bjudit mig på födelsedagskalas på lördag.
— Jaha, och vem är hon?
— Hon bor i slottet vid skogsbrynet.
Clara vet att en familj från Östermalm i Stockholm flyttat in i huset. Det skvallrades om familjen på
syföreningen. Wahlborg sa att de var av fin släkt och två pojkar läste på universitet. Men någon flicka nämnde
hon inte och inte deras efternamn heller.
- Hur har du träffat henne?
- På bussen, vi brukar sitta bredvid varandra. Idag frågade hon om jag ville komma på festen.
Clara ser glädjeruset i hans kropp och ler mot honom. Då får jag leta fram kläder som duger till kalaset,
tänker hon.
I pojkarnas garderob hittar Clara ett par grå byxor och en blå kavaj. Det får duga, men byxorna måste
tvättas. Men det är något som inte stämmer. Varför bjuder en flicka från en rik Östermalmsfamiljin en pojke
som inte tillhör sociteten?
Sven kommer visserligen från en akademikersläkt, men ödet var inte på hans sida. Mor sa alltid Yvs ej av
fädrens ära envar har dock sin egen lott.
Hon slänger ner byket i ett kar med varmt vatten, tar såpan och gnuggar. Tankarna går till Sven som haft
körningar från slottet, men han har bara sagt att det är en fin familj som flyttat in.
Hon tittar nöjt på byxorna, går ut och hänger dem på klädstrecket.
Hela familjen blir intresserad av flickan på slottet. Vem är hon? Leonard har sett henne på bussen, när han åkt
till arbetet. Veddig kommer ihåg den gången då han och Bosse klev in genom fönstret i slottet. Det var ett tag
sen. Clara undrar vem flickan är som hennes son blivit så betagen i.
Där står Carl, i kavaj, vit skjorta med slips. Han har nypressade byxor och svarta skor. Snart arton år och
redan vuxen, tänker Clara och ger honom en klapp på axeln.
Han tar galoscher över finskorna och en varm ulster, presenten och de röda rosorna som är inlindade i
Expressen, öppnar dörren och försvinner mot sitt första äventyr.
Clara går ut i köket, maler några kaffebönor, tittar på vattenhinken. När får de kommunalt vatten? Om
några år säger de på kommunalhuset. Hon suckar och öser upp för sex koppar.
När vägbelysningen tänds kommer Carl in genom dörren. Nyfikenheten har fått alla att invänta honom.
Clara säger inget. Hon förväntar sig att han ska berätta. Leonard öppnar munnen först;
— Har du haft kul?
Carl sätter sig, tittar på alla runt bordet och börjar berätta. Hur han fått tala om för Ingrids mamma vem han
var. Sedan kom de andra inbjudna. Två flickor som kände hennes bröder.
Carl vet inte hur han ska fortsätta och ser upp i taket. Så hittar han tråden.
— Efter kaffet gick hennes bröder med sina flickvänner och vi blev ensamma, säger han.
— Är hon snygg? frågar Veddig.
— Ja, smilgropar, och långt, brunt hår, svarar Carl.
— Vad hände sen? frågar Clara, som förstår att något inte stämmer.