— Då dör han, sa, Emma.
Clara funderade på mormors sista ord då de gick upp mot mangårdsbyggnaden.
Den natten sov hon oroligt.När den första solstrålen bröt natten till dag kom hon och Emma ner på gårdsplanen.
— Där, där ligger han, ropade Emma.
Tjuven låg alldeles stilla med kroppen över strecket och ansiktet mot den uppgående solen.
— Mormor, tänk om han är död
— Sch, dra honom bakåt. Nej, inte framåt. Bakåt. Annars dör han.
— Lever han?frågade Clara och blev gråtfärdig.
Mannen som låg på marken var vit i ansiktet. Emma böjde sig ned, tog handen och sa:
— Han klarar sig, Gudskelov, han klarar sig.
Så reste hon sig upp och de två kvinnorna stod ansikte mot ansikte.
— Aldrig mer, mormor. Jag kan inte ta ansvar för liv och död. Aldrig mer.
Emma såg på sin dotterdotter, lät händerna falla efter sidorna och gick upp mot mangårdshuset.Clara väcks ur minnena av Veddigs skrik. Hon inser att hon måste byta blöja på pojken. Sedan ska de äta lite,
innan de kommer till Södertälje.
Hon längtar efter Sven och tänker på att han har tre ansikten. Det ena när han är med sina föräldrar. Det är
frånvarande, förstrött och osäkert. Det andra med henne och barnen, och det är livligt och glatt. Det tredje är
det allvarliga då han tänker på ekonomi och framtiden.