och sätter sig.
— Nu ska du få höra. Jag gick till Handelsbanken på Kungsträdgårdsgatan. Portvakten såg mig knappt. Jag
fick vänta i trettio minuter innan vaktmästaren visade in mig till kamreren som satt bakom ett stort skrivbord
av ek. Där fanns några besöksstolar, ett rökbord och på väggarna hängde några tavlor med landskapsmotiv.
Bakom kamreren en oljemålning som föreställde en bankdirektör.
Kamreren pekade på en stol och jag satte mig. Mannen bakom skrivbordet verkade helt ointresserad av mitt
besök. Jag tog upp lånehandlingarna ur portföljen och la dem på bordet.
Clara lyssnar spänt.
Medan kamreren läste förändrades hans ansikte från likgiltighet till inställsamhet. Han reste sig från bordet
vred sin rödvitrandiga slips och ursäktade sig. Han måste hämta sin chef sa han och försvann ut genom
dörren. Jag tog upp min pipa och stoppade den omsorgsfullt, tände och lät röken sakta ringla upp mot taket.
Dörren öppnades. Först kom chefen och efter släntrade kamreren. Chefen räckte fram handen och hälsade
mig välkommen till banken. Lånet beviljades. Han undrade om det räckte med 500 kronor. Det gick nämligen
bra att låna mera om det behövdes. Kamreren skulle skriva ut alla papper så jag kunde hämta pengarna redan
idag.
Efter handskakningar, dunkar i ryggen, dörrar som öppnats, och en vaktmästare med mössan i handen
kommer jag äntligen ut på gatan.
— Ja, det var en upplevelse må du tro men nu har vi lånet beviljat.
Clara tänker på hur ett namn kan förändra allt.
mikael
(Mikael)
#1