KAPITEL 78
Kyrkoherde Jonsson kommer upp på scenen och tackar Clara för det fina julspelet som just framförts.
Runt Clara stimmar alla söndagsskolebarnen somt spelat och på bordet brinner adventsljus. Några
psalmböcker ligger där också.
Clara är trött och sätter sig, ser på hur föräldrarna klär sina barn i varma ytterkläder. Snö och kyla, tänker
hon och ryser i hela kroppen. Men kyrkoherde Jonsson med sin stora kroppshydda, som Sven ska köra till
Tyresö i den nyrenoverade Volvon, kommer inte att frysa.
Nu känner hon inte bara trötthet, utan också en smärta i bröstet. Det varar bara en kort stund, sen är det
över. Tungt reser hon sig, släcker ljusen och sätter psalmböckerna på sin hylla. Resten får vaktmästaren ta
hand om.
Läslampan lyser över bordet. Clara tar fram sina skrivdon. Sätter sig och låter tankarna komma till sig.
Julbreven som hon skriver innehåller sorg, glädje och framtidstro.
Paketen från Silvers och Håstamölla har blivit mindre. De begagnade kläderna från Silver får numera
barnen i krigshärjade länder.
Hon har mött dem, barn från Tyskland, Finland och Norge, i söndagsskolan. Skygga, rädda varelser som är
i behov kärlek och omtanke.
När breven är färdigskrivna tänder hon tre ljus i adventsstaken och tittar mot alkoven. I det fladdrande
skenet skymtar den nya krubban av trä och halmtak med alla julens gestalter, som Veddig köpt åt henne.
Då tänker hon på sitt minsta barn. Ska Tomas orka hela vägen till realen? Han verkar inte trivas i skolan.
Det var Sven som eller mindre tvingade in honom där. Han har läshuvud och ska förbanne mig gå i realskola,
sa han. Men Clara har en känsla av att Tomas inte orkar svara upp mot Svens förväntningar.
Tankarna försvinner när en vinterfluga sätter sig på kuvertet. Hon slår bort den med handen.
Clara suckar över Veddig som behöver lite allmänbildning. Hon och Sven har pratat om Hvilans
folkhögskola. Sven säger Våran skola.
Hon släcker ljusen och plockar undan på bordet. Snart är det ännu en julafton med mat, julklappar och
Guds ord.