KAPITEL 84
Klockan sju ringer klockan. Rutinmässigt stiger Clara upp och drar i gardinsnodden. Solen sticker henne i
ögonen. Hösten har gett björkarna gula blad, fast det bara är slutet av augusti.
Hon suckar. Ja, så ska barnen upp och kaffe kokas. Benen går av sig själva, medan händerna gör sitt arbete.
Hur många år har hon gjort det här?
När barnen försvinner till skola och arbete får Clara tid för sig själv. Hon ser på Sven som fortfarande sover.
Han har kört taxi hela natten.
Regeringen ger räntefria lån till alla som bygger egnahem. Det spikas överallt nya vägar bryts
invånarantalet ökar och kommunen blir rikare. Hon undrar än en gång när vatten och avlopp kommer.
Innan pojkarna går till bussen tar de upp Dagens Nyheter till henne. Hon skjuter in utdragssängen utan att
väcka Sven, tar tidningen och sätter sig i lässtolen. På första sidan ser hon ett jaktplan som flyger under
Västerbron, med rubriken JÄNKARE I STOCKHOLM. I artikeln står det om Spitfireplan som regeringen köpt
av Amerika. Hon är trött på krig och elände och bläddrar vidare till kultursidan.
Duggregnet har dragit bort och solen värmer marken. Det ångar från jorden i trädgården. Som alltid
inspekterar Sven sina praktfulla dahlior med röda och vita blomställningar. Han känner på marken om det är
blött, hämtar lite gödsel om det behövs. Bakom reser sig gladiolusen i en rad som tennsoldater, hans
älsklingsblommor, röda, vita och gula. Deras klockliknande blommor växer från stammen. Clara drar in
dofterna och känner glädje. Så går tankarna till deras bröllop. Hur vackra de var när de gifte sig. Som en av
dessa blommor med fröhus som färgar ögonen. Men så vissnade allt ner. De blev gamla och Sven förlorade
lusten.
Hon tittar på höstfloxen med sina röda, små blommor som bildar en häck mot vinbärsbuskarna.
Vandringen går vidare till hallonsnåret bakom lillstugan. De gamla kaninburarna klättrar upp på
husgaveln. Hon minns krigsåren då burarna var fulla av kaniner och Veddig fick ansvaret för djurhållningen.
Hon kommer att tänka på Carl när han slutade skolan och Sven frågade honom vad han ville arbeta med.
Solen lyser på bären i hallonlandet. Clara sträcker ut handen och stoppar röda bär i munnen. Den söta
smaken sprider sig i munhålan.
De kom överens om att Carl skulle bli bonde och praktisera hos Joel och Greta som hade en gård i
Västerhaninge. Han sa inget, utan fann sig i beslutet.
—Vi skulle aldrig släppt iväg honom till Joel, mumlar Clara för sig själv.
Hon stryker sig över håret. Det är svårt när minnen man vill glömma dyker upp.
Efter fyra veckor hade Carl kommit in på gårdsplanen, smutsig och med sönderrivna kläder. När hon
upptäckte honom, sprang hon fram och omfamnade honom. De grät och stod länge med armarna om
varandra. Sedan gick de in och hon tog av honom kläderna medan Carl berättade om sin hemlängtan och
beslutet att gå hem genom skogen. När han tvättat sig ren hade han gått direkt till sängen och somnat.
Sven och hon kunde aldrig förstå hur Carl klarat av att gå de fem, sex milen genom skogen. Han måste haft
en ängel med sig, tänker Clara och tar ett hallon till.
Sakta går hon sedan upp mot huset till Sven som nu sitter på verandan och läser Dagens Nyheter.
- Hallonen är mogna, säger hon och sätter sig ner hos honom.