KAPITEL 85
Hösten lyser på Claras flinka fingrar som blastar av morötter och rödbetor. En hink med plommon och äpplen
väntar på sin tur, allt ska bli vintermat.
Hon tänker på Ingrid som sökte kärlek hos pojkarna. Nu har hon släppt taget och blivit en av familjen.
Barbro tar med henne ut på danserna.
Clara rycker till när katten stryker sig mot hennes ben och slinter med kniven. Men hon klarar tummen till
skillnad från den gången då symaskinsnålen gick genom den och hon fick åka till Södersjukhuset. Ingen har
väl stirrat på hennes tumme som den gången.
Katten hoppar upp på bordet och brer ut sig. Sakta smeker hon Rosenbloms rygg, medan hon mumlar:
— Du har det bra, äter och sover och är utan bekymmer. Snart får du en lekkamrat, som Barbro har döpt till
Trixi.
Det är Carl som hon bekymrat sig mest för. Efter händelsen, när han gick hem genom skogen från Joel och
Greta, har han blivit tyst och inbunden. Han talade aldrig om hur det var att gå ensam den långa vägen hem.
Var han rädd? Hon visste inte, för allt höll han inom sig. De enda känslor Carl visade var på gårdsplanen när
de kramade varandra och grät.
Nu har det gått sju år sen händelsen och ingen talar om det. Han samlar på jazzskivor och lär sig engelska
från sångtexterna. Clara kommer ihåg hur glad han blev när posten antog honom som aspirant. Nu är han
brevbärare och trivs med tillvaron.
En dag var det stora rubriker i tidningarna ÅTTAÅRIG FLICKA VÅLDTAGEN I GUBBÄNGEN. Artikeln
beskriver att flickan hämtat sin cykel i källaren och blivit våldtagen där. Enda signalement hon lämnat till
polisen var att mannen hade mörkt hår. Inga spår fanns på brottsplatsen. Några lekande barn berättade om
brevbärarende pratat med vid samma tidpunkt som brottet begicks.
Reportern skriver vidare hur polisen hämtat förövaren på arbetsplatsen till förhör. Hur hans kärleksliv
ältades och speciellt förhållandet till den äldre flickvännen som bodde i samma hus som brottsoffret. Var han
sexgalen? När hans älskling inte var hemma gav han sig på en liten flicka. Polisen ansåg det främmande att en
pojke på nitton år kunde vara kär i en tio år äldre kvinna. Och varför pratade han med barnen? Polisen hade
en gärningsman, problemet var bara att han var ljushårig.
Clara läser artikeln flera gånger. Sen slår hon ihop tidningen.
Under hela oktober håller värmen i sig. Indiansommar heter det och Clara njuter. Sven sover och barnen har
åkt till sina arbeten. Hon dukar undan efter pojkarnas morgonmål, tar och går ut på terrassen till solens
värme. Hon möter tystnaden nu när fågelsången försvunnit. Hösten är på väg.
Klockan halv fyra kommer Carl in i köket, där Clara nu förbereder äppelmos. Han berättar att polisen
förhört honom om en våldtäkt på hans postområde vid Gubbängen. Det var många barn som lekte utanför
huset. Han stannade och pratade med dem berättar han. Sen gick han in i huset för att hälsa på Inga, men hon
var inte hemma. Och nu tror polisen att det är han som överfallit flickan i källaren
Clara vet inte vad hon ska säga, händerna faller ner på bordet. Det kan inte vara han. Det vet hon.
— Carl, vi måste prata med Sven. Åkte du hem direkt efter arbetet?
— Ja, mamma, jag genade över Skogskyrkogården till Pungpinan, och sen bussen hem.
Det är fortfarande varmt när polisen en vecka senare hämtar Carl till nya förhör. Samma dag sätts han i
fängsligt förvar. Polisen meddelar Sven och Clara att en förundersökning har inletts.
Solen gassar fortfarande fast det är i slutet av oktober. Clara sitter i köket med en kopp kaffe och läser om
våldtäktsmannen i gårdagens Expressen. Hon lutar sig bakåt, tänker på Tomas, som har börjat stamma och
skrev ner sig på senaste tyskskrivningen. Han blir trakasserad som bror till en våldtäktsman. Vad har hon
gjort för fel? För lite kärlek? Carl går mycket ensam. Hon ältar hans uppväxt fram och tillbaka men får inget
svar. Hon reser sig upp och går in i rummet. Där tar hon fram dammsugaren och städar ut oron. Samtidigt
kommer tungsinnet över henne.