vidare.
— Än så länge har allt gått efter planen, mumlar hon.
— Hur är det här då? frågar en sjuksyster och ser stramt på Clara.
Först blir hon rädd för den hårda tonen men nu gäller det att vädja till känslorna om hon ska komma in.
— Jag har så ont i magen, troligtvis är det njursten.
— Har frun varit hos doktorn?
Clara vet inte om hon ska ljuga eller tala sanning. Efter en kort överläggning med hjärnan bestämmer hon
sig för en vit lögn.
— Professor Birke sa att det bara var att åka gå till Ersta, svarar hon.
Efter en lång tystnad, kommer en fråga.
— Vad heter frun?
— Clara Vifell.
— Fru Vifell får följa med till doktorn.
Clara vänder sig om och ser längre ner i korridoren att Sven öppnar ytterdörren och går ut.
Britsen är kall när Clara lägger sig. Hon känner sig lugn då hon hör doktorn komma in.
— Jaha, här har vi alltså fru Vifell nyinkommen idag.
Hon slår upp ögonen.
— Ni har ont i magen och tror det är njursten.
Clara nickar.
Han tar sitt stetoskop och lyssnar på hjärta och lungor, klämmer på magen. Clara jämrar sig.
— Vi får göra en röntgen.
Några dagar senare kommer en sjuksyster in på salen där Clara ligger. Hon ler och säger:
— Imorgon blir det operation, fru Vifell. Men det är inget att oroas för, allt kommer att gå bra.
Clara rullas in i operationssalen. Hon stirrar på en stor lampa och känner hur de tvättar sårområdet och
lägger lappar på magen. I lampans sken finns bara blå och grå ögon. Så hörs en röst.
— Nu kommer narkosläkaren att ge fru Vifell en spruta så hon somnar.
Hon känner sprutan och tänker på Sven och barnen och mumlar:
— Måtte jag inte dö.
En bukett tulpaner från söndagsskolebarnen står på nattduksbordet när Sven och barnen kommer. Det är
första gången Veddig besöker ett sjukhus.
— Mamma, vad det luktar konstigt här.
— Det är för det är så rent. Det som retar din näsa hemma och som du är van med är skogen och
blommorna, svarar Clara och skrattar.
Hon måste hålla sig för magen, eftersom såret gör ont.
Sven och barnen sitter i en ring kring sängen. Clara dricker lite vatten och rättar till kudden bakom ryggen.
Så börjar hon berätta om operationen.
- När Sven lämnat mig dröjde det inte länge förrän jag låg på operationsbordet. En läkare gav mig narkos
och jag somnade.Det var mörkt omkring mig, men jag hörde era röster, som ropade efter mig. Men det
kompakta mörkret skilde oss åt. Långt borta såg jag ett ljus som drog mig vidare. Era röster avtog mer och
mer och ljuset ökade i styrka. Så hörde jag en röst:
— Stanna Clara, du måste välja. Fortsätter du mot ljuset ser du aldrig mer dina nära och kära.
Jag hörde hur ni ropade.
Mamma, mamma kom tillbaka.
Jag vände och gick åt andra hållet. Då vaknade jag av att sjuksköterskan ropade mitt namn.
— Tur att fru Vifell vaknade. Vi trodde hon gått över gränsen, sa hon.
— Är det sant? undrar Veddig.
— Lika sant som att Gud finns, svarar Clara.