KAPITEL 87
Kyliga vindar drar genom samhället. Clara sitter på terrassen med en sjal över axlarna. Såret efter operationen
är läkt, men kroppen känns tung.
På bordet ligger DN. Hon bläddrar i tidningen, läser rubrikerna och familjesidan med dödsannonserna.
Nyheterna kommer fort nu. Efter bara en dag står detom kulturpersoner som flyr från Östtyskland till
Västtyskland och det fångar hennes intresse.
— Sven har nog rätt som under alla år pläderat om ett enat Europa, mumlar hon.
Ledarsidan handlar om bostadskrisen i Stockholm. Trångboddheten gör att vuxna föräldrar sätter sina barn
i bostadskön redan på BB för att de ska kunna få en lägenhet. Hon slutar att läsa och tidningen kanar ner i
knäet, medan solen försöker komma fram genom molnen.
Tankarna går till veckoslutet då Sven och barnen ska åka till Solvännernas ö. Pojkarna är stora nu, men
Tomas och Carin vill nog bada i havet. Följer Ingrid och Barbro med blir hon ensam hemma.
Hon orkar inte se alla nakna kroppar, med stora magar och en pick som slänger. Det har blivit osmakligt,
tycker hon. Det var skillnad när barnen var små för då var hennes kropp fastare. Det blir tomt i huset men
hon får vila och slipper telefonpassning då Sven har bilen, hon får hänvisa till taxi i Vendelsö och Tyresö.
Redan känner hon hur vilsam helgen ska bli. Skönt att bara sjunka ner i en stol, läsa och drömma sig bort.
Dagarna försvinner lika fort som våren. Några gräs och skogsbränder har Clara skrivit in. Plats, tid och hur
fort utryckningen tog, från larm tills brandbilen lämnade stationen. Allt samlas i en bok som kommunen får
vid årets slut.
Clara putsar fönster, när Brev-Olle lägger posten i brevlådan. Hon torkar av händerna på förklädet innan
hon går och vittjar lådan. Tre brev, ett från kommunen och resten räkningar. Hon vänder på brevet från
kommunen. Kan det vara om kommande. Hon fram papperskniven och sprättar brevet. När hon läser, börjar
hon le.
— Sven, kom får du höra!
Han sitter i barnkammaren och läser om vikingarnas boplatser i Sverige.
— Det är från brandkårsstyrelsen. De utnämner mig till vice brandchef för mina statistiska noteringar. Sen
höjer de arvodet med hundra kronor om året.
Hon lägger brevet på bordet och sätter sig.
— Jag får gratulera. Snart har jag en fru som är brandchef, säger Sven skämtsamt.
Sommaren försvinner som ett vattenstänk i solvärmen. Några bränder till har Clara noterat i sin svarta bok.
Men nu börjar folk använda brandnumret som en räddningscentral. Det är olyckor i hemmen, sociala
problem, gamlingar som behöver hjälp, tillkallande av polis och ambulans. Alla vet att de får hjälp om de
ringer brandkåren. Kan det bero på att samhället vuxit så kraftigt? tänker Clara. Flickorna gifter sig och blir
hemmafruar. Kamrater till pojkarna bygger statssubventionerade hus. Hon står vid köksfönstret och ser ner
mot Skogsängsvägen där ett nytt område växer fram.
På bordet ligger plommon, hallon, svarta och röda vinbär. Clara tycker det är skönt att sitta på terrassen och
känna den varma vinden som drar över ansiktet. Hon känner sig nöjd med alla bär.
Nu är det bara socker som fattas. Hon går in och hämtar nätkassen. Fyra kilo behöver hon. Tack och lov har
regeringen nyligen avskaffat kupongerna, som en sista rest av kriget. Men hon tar med kupongerna ändå man
vet aldrig.
Det är mycket folk på Erlandssons livs när Clara kommer in, och många okända ansikten möter henne. På
hyllorna står socker, mjöl och havregryn färdigförpackat på hyllorna. När det blir hennes tur, kommer
Erlandsson fram i sin skärmmössa med en vit kulle.
— Vad ska fru Vifell ha idag?
— Socker, men är det sant att det är fritt nu?
— Ja, fru Vifell, nu kan vi slänga alla våra kuponger.
— Säljer ni inte socker i lösvikt längre?