KAPITEL 92
Dagarna är sig lika. Telefonen ringer och Clara bokar körningar. Sven läste Expressen på kvällen. Men nu får
Carin köpa tidningen, för Sven säger att han alltid träffar någon som hälsar som han inte känner.
Alla gör sitt, men än är det förmiddag. Clara städar undan. Nu har hon vatten i kranarna och fortfarande
vrider hon på dem för att se om det är sant. När hon känner sig klar med städningen tar hon fram
skrivmaskinen och fortsätter med sagospelet till söndagsskolans julsoaré.
Dagarna mörknar, fåglarna har tystnat och svarta moln drar över himlen, när Clara hämtar posten. Hon ser
ett brev där handstilen talar om vem avsändaren är. Inne i matrummet bryter hon kuvertet och får brevet i
handen.
Hej Mamma!Nu kommer mitt brev. Det ser ut som du sa, vändkorset in till skolan, eken med en bänk runt stammen. Det
var rast när jag kom. Jag kom en dag försent. Rektorn hade nog glömt att meddela pappa.
Så stod jag där med min väska och alla nyfikna blickar. Det var som om de visste vem jag var och bara
väntat på min ankomst. Rektorn kom ut och hälsade mig välkommen, Gunnar Christersson heter han. Han
beklagade att jag inte fått reda på att de skulle börja en dag tidigare. Han visade mig in i skolsalen.Katedern
var den långa bardisken som pappa berättat om och skolbänkarna var långbänkar med klafflock, stora fönster
fångade solen. Sedan avslutade han visningen med att bjuda in mig till en familjemiddag. Pappas förfäder
lever ännu, mamma.
Jag bor utanför skolan med en bondpojke från Sjöbo. Dagarna går. På helgerna är vi fyra stycken som är
kvar på skolan förutom mejeristerna. Det finns ingen radio, ingen telefon, så det är tyst på kvällarna. På
lördagarna är det dans och ringlekar i gymnastikhallen. Det är som på julen hemma. Mamma kan du lägga
lite pengar i nästa brev. Hälsa alla.
Hälsningar Veddig.
Hon kan ana en besvikelse att han än en gång blivit glömd. Viker ihop brevet och lägger det på bordet. Hon
kommer ihåg danslekarna på Hvilan, men är inte det ur tiden? Veddig verkar ha anpassat sig och till jul
kommer han hem. Då kan de prata om hur han har det.
Sven fyller femtio år i februari och hon tänker överraska honom. Han ska få se en nyuppklädd kvinna, fast
inte lika vacker som i sin ungdom förstås. Clara är nästan femtio nu men känner sig som trettio. Om hon
köper en dräkt och underkläder som gör henne smal så ska han kanske se på henne igen.
Hon tar DN och letar efter klädannonser. Där finns modetyger och olika dräktmodeller och klänningar som
visar vårmodet. Men priset är inte med. Hon lutar sig bakåt i stolen, tar sig om hakan och funderar. Hon har
sparat femhundra, det får räcka Åhléns på Ringvägen har konfektionssydda kläder, sen finns PUB på
Hornsgatan så nog ska hon hitta sina vårkläder.
Men köpet får vänta till efter jul. I januari går priserna ner och ibland rear de. Att springa i affärer och prova
kläder anser hon inte vara meningsfullt. Hon vet vad hon vill ha och finns det inte får det vara. Hon reser sig
nöjd med sitt beslut, går ut i köket och vrider på sin kära kallvattenskran. Sven kommer snart hem och då vill
han ha kaffe.
Ingrid är sällan hemma eftersom hon har en pojkvän. Clara har träffat honom, han heter Lars och bor neråt
Hästhagsviken. Det är en trevlig pojke fast lite gapig. Hon är glad att Ingrid har fast sällskap och att de verkar
tycka om varandra.
Svarta moln kommer från Stockholm när Clara hämtar posten. Nu får vi snö, tänker hon och fiskar upp
några brev ur lådan. Reklam om snöskyfflar, räkningar. Förvånad ser hon brevet med engelskt frimärke. Då
minns hon att Sven pratat om någon från Irland som ville besöka nudistföreningen Solvännerna. Brevet är
adresserat till Sven Vifell. Clara lägger det på hans skrivbord.