KAPITEL 94
Efter jul åker Veddig ner till Hvilan. Tomas som var körsnärslärling har fått sjömansbok och väntar nu på att
mönstra på en båt till Kanada. Clara vet att barnen en dag ska lämna henne och Sven ensamma i huset. Men
barnen från söndagsskolan besöker henne dagligen, och i skolan som nu är sjuårig delar hon ut biblar till sina
söndagsskolebarn på deras examensdag. Hon har skrivit brev till Veddig. I svaren kan hon utläsa att han fått
läslust och vill fortsätta att studera. Han har ju sitt arv som ska användas till studier, tänker hon.
Clara behöver vårstäda, men lusten finns inte. Där ligger den tunga mattan som någon måste hjälpa henne
att bära ut. Hon blir trött av bara tanken, sätter sig och tar sin nya bok av Pär Lagerkvist som är en ny för
författare för henne. Hon fick den av kyrkoherde Jonsson som vill att Clara läser den på syföreningens möten.
Boken är tunn, det är bra, då hinner hon läsa ut den till jul. Hon slår upp första sidan och snart är både
städning, matlagning och disk bortglömda.
Vårsolen kryper in genom fönstren. Clara hör genom draperiet hur Sven ger instruktioner till Barbro och
sedan Ingrid om hur de ska stå. Clara har aldrig accepterat hans nakenfotografering. Hon känner sig
skuldbelagd att inte duga, men hon skakar av sig tankarna och är glad att hans intresse hålls inom familjen.
Hon hör hur Ingrid lockar på katten och säger att det är sista gången hon poserar. Samtidigt tittar Rosenblom
fram genom draperiet och lägger sig i soffan. Lamporna släcks och förhänget öppnas. Flickorna är påklädda
och Sven monterar ner utrustningen. Vid kaffet är han sur och säger inte mycket nu när modellerna inte vill
vara med längre.
I mars blir Clara alltid trött. Hon hade ofta undrat varför. Det är liksom ingenmansland, varken vinter eller
vår och inte heller sommar. Vädret är oberäkneligt med hopsjunken snö och smutsiga diken, som avslöjar
fjolårets skräp. Ena dagen skiner solen, nästa är det snöstorm och kallt.
En kväll när Clara sitter ensam i rummet och läser i Hemmets journal kommer Ingrid in och sätter sig i
stolen intill. Hon ser att flickan vill säga något, kroppen vrider sig på stolen och de gröna ögonen vädjar om
hjälp.
— Är det något på tok? frågar Clara.
— Det är Lasse, vi har sällskap.
— Han är trevlig, men har det hänt något?
Ingrid säger inget, ögonen får inget fäste. Clara anar att det är något oförutsett hon vill säga.
— Det är så att jag tror jag är med barn och vet inte hur det kommer att bli.
Clara säger inget, det kommer som en överraskning för henne, eller var det väntat? Hon vet inte.
— När ska du föda?
— I mitten av oktober.
— Ingrid behöver inte vara orolig, det här kommer vi att klara upp. Vet Lasse om det?
— Ja, han vill att jag flyttar hem till hans familj. Det blir bäst så tycker han.
Clara ser på Ingrid som sitter med armarna i kors. Hon har redan bestämt sig och är man myndig vill man
själv forma sin framtid. Det finns ett trots i hennes blick. Hon kanske aldrig har trivts här och nu är stunden
inne för en brytning.
— När flyttar du? frågar Clara.
— I nästa vecka. Lasse hjälper mig.
— Du är alltid välkommen tillbaka och jag hoppas på besök då och då.
De bjuder in varandra på en kram, och Clara tänker att Stockholmsäktenskap blir allt vanligare nu för tiden.
När hon berättar för Sven om samtalet med Ingrid, var hans första ord att grabben väl kunde använt gummi,
när de är så unga. Sedan ser hon besvikelsen i hans ansikte, säkert för att Ingrid inte talat med honom.
Det tar en vecka för Ingrid att packa. I hallen står det två resväskor, utanför väntar Lasse med en paketcykel.
Ingrid räcker fram handen och Clara önskar lycka till. Hon tycker det är overkligt, som ur en film. Ingrid bara
går, säger knappt någonting. Hon har ändå varit hos dem i flera år och nu verkar hon närmast glad att få
lämna dem.