KAPITEL 7
Clara sopar de breda tiljorna. En del skräp försvinner mellan bräderna.Tre rum ska städas. Köket är litet men
det finns vatten indraget.
Aprilvädret har dragit ut råheten ur stugan. Hon vill att det ska vara rent när äldste sonen kommer hem,
Clara låter sopen vila. Soporna ligger nu i en fin hög. Hon böjer sig ned, föser dem över i sopskyffeln, öppnar
dörren och går ut på bron. Armen gör en cirkelrörelse.
— Flyg, fula skräp, säger hon.
Vinden tar soporna, hon ser en solstråle genom äppelträdets grenverk och hur den för dammet mot
trasmattorna som ligger på gräsmattan och väntar på piskning.
Det gnager i magtrakten på Clara då hon tänker på Carl. Eva skriver i sista brevet att Carl kallade henne
mamma. Har han glömt dem?
Hon går tillbaka in i det rödmålade huset. Där ställer hon sopen och skyffeln i städskrubben. Disken står och
väntar. Hon blandar varmt och kallt vatten i diskbaljan. Händerna för disktrasan över tallrikarna. När hon tar
en kaffekopp halkar den ur handen och hamnar på golvet. Turligt nog går den inte sönder. Bara örat ligger
bredvid. Clara ser det som ett gott omen.
Det är en förväntans dag. Carl är den förlorade sonen som ska firas med det bästa huset förmår. Sven har
åkt till stationen med bilen för att möta sonen. Clara ville inte följa med. Då skulle hon börja gråta om han inte
kände igen henne, och det vill hon inte på en offentlig plats med en massa okända människor.
Nej, hon blir hemma med barnen.
Clara står och diskar när bilen kör in på gårdsplanen. Hon släpper allt och rusar ut. Leonard och Veddig
kommer efter, de vill genast visa sin saknade bror de nya lekställena. Clara sliter upp bildörren, lyfter ut Carl
och håller honom i sina armar.
— Mitt älskade barn. Du är hemma.
Han tittar på henne.
— Jag bor inte här. Jag vill till mamma.
Clara torkar sig i ögonen.
— Mamma Eva är din faster.
— Får jag eget rum?
— Du får dela med dina bröder.
— Jag vill inte vara här.
Carl börjar gråta. Clara kramar om honom. Sven går fram och lägger sina armar om båda två. Leonard och
Veddig sneglar på Carl och leker med några stenar. Clara ser över vägen där dörren till utedasset slår fram
och tillbaka för vinden. På gräsmattan under äppelträdet ligger trasmattorna fortfarande opiskade.
Dimman stiger upp från den lilla bäcken som rinner vid utkanten av tomten. Nu är hösten här, tänker Clara
och upptäcker Veddig som på ostadiga ben tultarfram över det kalla golvet. Hon hukar sig ned och tar emot
honom. Carls små armar söker hennes hals och han gnuggar sin kind mot hennes, men tiden räcker inte till
för att ge honom den ömhet han behöver. Hon märker att han då drar sig undan i sina egna lekar.
Skuldkänslan gräver sig djupare och djupare i Clara. Det är hennes fel att Carl känner sig utanför.
När Sven kommer hem från dagens säljrunda är han hungrig och vill att maten ska stå på bordet. Han höjer
rösten för att markera sitt missnöje när den inte är klar. Han ser inte hennes problem, tänker Clara. Hon
känner hur Veddig kramar hennes ben med sina små armar och tar upp honom i famnen.
— Sven, jag är orolig för Carl, säger hon. Han pratar sin skånska som ingen av granngårdens barn förstår.
De retar honom. Han går mest för sig själv.
— Kan han inte leka med Leonard?
— De kommer inte överens.
Clara sätter sig på stolen med Veddig i knäet.
— Vad ska vi göra?