KAPITEL 95
Katten ligger hoprullad som en kanelbulle i Claras stol. Hon står stilla och ser på Rosenblom med DN i ena
handen och posten i andra.
Du har det bra som bara äter och sover och gammal är du liksom din matte, tänker hon. Om han kunde tala
skulle hon gärna lyssna. Hon lyfter över honom till soffan. Han blinkar med de sneda ögonen och slår med
svansen men finner snart en sovställning.
Det är breven som intresserar henne, räkningarna får Sven ta hand om. Där är ett brev med frimärke från
England, adressen skriven med sirlig, lutande stil. Hon tittar på frimärket. Sven vill nog ha det, men han bryr
sig inte längre om sin samling. Nu är det nakenfoton som upptar intresset. Det är bara Carl som samlar
märken nu, men han bor inte hemma längre.
Katten vaknar och slickar sina tassar. Sedan gäspar han och lägger huvudet mellan tassarna.
Clara sprättar kuvertet. Brevet är på en sida. Bästa fru och herr Vifell, börjar det. Hon knagglar sig igenom
sidan flera gånger för att öva upp sin engelska. Det står att Billy bor utanför Dublin på en lantgård och
kommer till Stockholm första veckan i juli. När hon läst klart viker hon ihop brevet medan katten kröker på
ryggen och hoppar ner från soffan. Han ska nog ut i solen nu, tänker Clara.
Sven kommer hem efter en körning och får syn på brevet som ligger på bordet. Nyfiken på om hans
språkkunskaper finns kvar viker han ut det men konstaterar snart att han glömt det mesta. Lite besviken tar
han brevet och går till köket där Clara lagar mat.
— Har du läst brevet? frågar han.
— Ja, det är från Billy. Han kommer första veckan i juli, skriver han.
— Och jag som glömt min engelska.
— Han får ta det som vi har det, säger Clara och sätter kastrullen på spisen.
Dagarna försvinner och vårblommorna blir mat åt maskarna. Solen lockar fram sommarens färger. Clara står i
köket på årets ljusaste natt och spanar efter Svens Volvo.
Hur många dagar och nätter har hon stått här och väntat och ängslats? Ibland tycker hon att livet har varit
en enda lång väntan på att något oväntat ska hända. Små händelser kan bli stora, som att Billy ska komma, en
irländare de bara känner genom brev. Och Sven som glömt sin engelska. Hon får vara tolk åt honom.
Så ser hon Volvon i Hanviksbacken och går bort till kaffepannan som fortfarande är varm.
Sven sitter och bokför veckans inkomster när Clara kommer in.
— Får vi bo kvar? säger hon skämtsamt.
— Vi är inte konkursmässiga ännu, säger han och ler.
Sven stoppar sin pipa, tänder den och vänder stolen mot Clara. Han drar några bloss och låter snuggan vila
i handen.
— Vi har bildat en taxiförening, men det är en del samordningsdetaljer vi ska prata mer om.
Han gör ett uppehåll och lägger pipan på askfatet.
— Tänk att få några dagars ledighet, säger han och ser på Clara.
I Bollmora har stora schaktmaskiner dränerat och pålat den sanka marken. Man kan se de nya husgrunderna
som skjuter i höjden. Om några år blir de första husen färdiga och vid Skogsängsvägens slut, vid Barnsjön,
reser man den sista milan.
Veddig läser ett brev från rektorn på Hvilans folkhögskola. Han knycklar det till en boll och låter
papperskorgen sluka den.
— Var det dåliga nyheter? frågar Clara.
— Jag kommer in på släktens meriter, men jag vill börja på mina egna.
— Så, du tackade nej!
— Ja.
— Vad ska du göra nu?
— Läsa in svenska, fysik, kemi och matte till realen på kvällarna. Sen tentar jag in på en teknisk skola.