KAPITEL 99
Vintern är lång för Clara. Hon nickar till och tidningen faller ner på golvet. Då reser hon sig upp, går ut i
köket och kokar lite kaffe. Det är hjärtat, tänker hon. Piller hjälper inte. Hon kommer att tänka på när hon
förväxlade sina piller med Veddigs järntabletter och tyckte de var bra tills han klagade på att någon tog dem.
I mars ska hon besöka Birke för den årliga genomgången. Hoppas på en ny medicin. Köksklockan är snart
nio och hon hör att Sven spolar på toaletten. Hon tar av kaffet, som kokar, skalar några kokta potatisar, tar
fram ägg och skinka. När Sven kommer ut i köket finns maten på hans tallrik.
Det är en lugn period efter jul. Sven sitter i sin stol och läser. Clara vill gärna ha någon att diskutera med om
Barabbas som hon nyligen läst ut. Men Sven har inte sinne för skönlitteratur, så istället säger hon:
— Har du läst att de tänker införa nioårig skola?
Sven tittar upp.
— Vad säger du! Ska man lägga ner realskolan?
— Ja, barnen blir sexton år när de går ut skolan. Carl gick sex år och det var nog för honom.
— Det kallas för utveckling när barnen får mer kunskap, säger Sven och återgår till sin bok.
Clara tycker att det känns ödsligt i huset när Tomas har åkt till Göteborg och mönstrat på en båt som ska segla
till Stora sjöarna i Kanada. Veddig gör sin värnplikt i Karlskrona.
Hon och Carin sitter i köket och dricker kaffe och pratar. Hon arbetar som barnsköterska men vill gå vidare i
sin karriär.
— Du kan gå på Hvilans hushållsskola.
Hon tänker att flickan måste lära sig att laga mat, om hon ska gifta sig framöver.
— Ja, varför inte.
Då kommer hon bort från den enahanda barnpassningen och kan söka arbete som husmor, säger hon.
De tar några klunkar av kaffet innan Clara säger:
— Det börjar en ny kurs till hösten. Jag ska prata med Sven och du har ju arvet att betala med.
Dagarna går och vintern 1953 försvinner bort i långa floder. Drevviken öppnar sig och tar emot spillvatten
från Trollbäcken. Dagarna blir längre.
Det är många barn som besöker Clara. Hon har blivit deras sagotant. De sitter i matsalen bland de mörka
tjugotalsmöblerna, med en svag rökdoft i tapeterna. Clara berättar om Jesu liv.
En gång i veckan rensar Clara gårdsplanen från skräp. Hon går med sin kratta och soppåse, stannar till och
ser över mot Svallings, där Brev-Olle sitter ensam och äter en smörgås.
Barbros hus gapar fortfarandetomt. Undrar om de sålt det. Clara har inte sett henne på flera dagar. Sist hon
var över pratade hon om en karl från Norge och förstod att flickan var kär. Hon blickar bort mot dungen som
Sven har kalhuggit så att han ser trafiken när han kör ut med bilen.
— Nu kör de som galningar och slänger skräp genom bilfönstret, mumlar hon, tar krattan och papperspåsen
och går mot soptunnan.
Hon tänker på sitt äktenskap, känner sig inte gammal i själen utan vill fortfarande älska. Åtrån kommer när
Sven och hon lägger sig om kvällen. Men han bara vänder sig om och somnar. Så har det varit det sista året.
Eller var det när han började fotografera flickorna? Dagarna går så fort, så hon minns inte. Hon har sitt, och
han sitt. De har med åren gått skilda vägar.
Clara slänger dagens skräp och konstaterar att tunnan måste tömmas.
Himlen lyser röd i väster. Clara står vid fönstret när Sven kommer hem efter en körning till Stockholm, under
armen har han ett paket. Han känner sig nog nöjd med tillvaron, tänker hon. En taxiförening har bildats med
en interimistisk styrelse. Problemet är att han pratar för en gemensam telefonväxel. Men framtiden får avgöra
frågan, tänker hon när han öppnar dörren. I barnkammaren slår han upp paketet och visar henne sin nya
kamera, en rollyflex. Han fokuserar genom fönstret och i kamerans spegel ser hon Svallingsborg. Det är för