— Det löser sig nog säger Sven.På kvällen när Clara läst saga och aftonbön för barnen sätter hon sig i rummet med en bok. Sven tänder sin
pipa och låter röken ringla upp mot taket.
— Clara, vi kan inte flytta till gården på Ljusterö förrän till våren. Han som har arrendet flyttar ut då.
Clara lägger ifrån sig boken och sätter sig bredvid Sven.
— Tror du Carl kommer att trivas på ön? Han pratar alltid om Eva och när han lekte med kusin Jörgen. Jag
oroar mig jämt och ständigt för honom.
Sven lägger armen om hennes axlar.
— Du får inte oroa dig. Tänk på barnet du bär på!
Clara slappnar av och känner med händerna på magen. Hon vill så gärna att Carl ska trivas på ön och att
åren hos Eva blir ett minne inte en saknad. Barnet inom henne, det ofödda, är en flicka drömmer hon. Men
drömmar är ändå bara drömmar.
Clara sitter i köket och läser Dagens Nyheter. På bordet står en mugg kokkaffe. En artikel i tidningen upptar
hennes intresse. Hon läser om framgångarna för nationalsocialisterna i Tyskland. De kommer snart att vara
landets största parti, tror skribenten. Clara känner en rysning genom kroppen. Sedan slänger hon tidningen
på bordet. Men den obehagliga känsla finns kvar under hela dagen.
Julen närmar sig. Clara pyntar rummen med nyskurade mattor och byter gardiner i alla rum. Hon går ut i
skogen och plockar lingonris och lummer, som hon lägger runt tavlorna. När pyntningen är klar sätter hon sig
ner i köket och drar in julens dofter.
De är inbjudna att fira julen hos Olle och syster Anita Olsson på Slota gård. Olle kommer på julaftons
förmiddag och hämtar dem med häst och släde. Barnen bäddas ner under stora skinnhudar. Hästen frustar,
och bjällror förkunnar julens ankomst.
Anita tar emot dem på bron. Kylan följer med Clara och barnen in när Anita stänger ytterdörren. Hon ser
hur barnen fryser och lyfter upp dem på Agaspisens huvar, men snart är de varma om stjärten och vill
komma ner.
Anita öppnar dörren till matsalen. Där är bordet dukat och väntar på gästerna. Granen står pyntad med
smällkarameller, glaskulor och glitter. Clara undrar om det går att tända ljusen utan att granen tar eld. Under
den ligger julklapparna. Hon ser att Sven lagt dit deras.
Pojkarna leker med kusinerna, Lisbeth och Astrid. Veddig har somnat på en fårfäll på golvet. Bordet är
dukat och väntar på gästerna. I rummet intill hör Clara Sven och Olle, som säkert pratar jordbruk och dricker
grogg.
Anita kommer in från köket. De sätter sig lite avsides och pratar om sina systrar och sin gamla mor, om
Claras blivande barn och framtiden. Clara känner att julen blir trivsam även i år.
Efter nyår börjar Clara känna sig dålig. Det värker i hela kroppen, säger hon till Sven och hon är rädd att
hon lyft för mycket. Illamåendet kommer och går. Barnet i magen har inte gett sig till känna genom sparkar.
Oroligheten ger inte med sig och därför är Sven hemma så mycket han kan.
När snön börjar smälta och isen lossnar från sjöarnas stränder ligger Clara på köksgolvet med en blodpöl
mellan benen. Barnen har kallat på hjälp i granngården. Ambulansen står på gårdsplanen. Sven kommer
inkörande med bilen, öppnar bildörren, springer fram till ambulansen och följer Clara till sjukhuset. På
gårdsplanen står grannfrun med armarna om barnen när ambulansen försvinner.
Det är snöglopp utanför sjukhusfönstret, då Sven och barnen besöker Clara. Tre dagar har hon legat intagen.
Sjukrummet är vitt, gardinerna ljusa. På bordet bredvid den vita sängen står en vas med blommor. Röda och
gula rosor och några blå nejlikor.
Clara ligger i sängen och tittar stint upp i taket. Barnet är förlorat. Det är hennes fel, anklagar hon sig själv.
Men hon måste komma över missfallet. Nu får Sven och pojkarna ge henne styrka, tänker hon.
Hjälpen kommer från sjukhusets kurator som rutinmässigt pratar med mödrar som fått missfall. Kuratorn
och hon har långa samtal, och Clara känner förtroende för henne, så hon berättar om den skuld hon känner
mot Carl, som hon lämnade till Eva. Orsaken till missfallet kan vara oron för Carl, tror kuratorn.