KAPITEL 109
1955 smyger in i huset utan några åthävor. Clara är ensam i köket och tittar på raketexplosionerna över
Stockholm. Hon ser ner mot ängarna och de snöklädda hustaken. Allt förändras och snart är de kringbyggda,
tänker hon. Känslan av frihet kommer att försvinna.
Hon vänder sig om och beundrar diskstället med skinande tallrikar och glas. Det var inte länge sen som hela
bordet var fyllt med odiskat porslin. Diska är en stunds vila, tankarna får flyga fritt, men nu finns det
diskmaskiner att köpa. Husmödrarna får en stunds vila står det i reklamen.
Dagarna är sig lika. Hon vaknar sju, kokar kaffe till Sven, bäddar sängarna, lagar frukost och hämtar posten.
Sedan läser hon DN. Är det så resten av livet ska bli? Hon tar av sig läsglasögonen och lägger dem på
köksbordet. Genom fönstret ser hon vreten och Mammas berg som har några snöfläckar kvar. Det har varit
hårda år för Sven och henne men de problemen löste de tillsammans, det fanns kärlek mellan dem som
bindemedel. Hon kände att hon levde. Men nu känns allt tomt inombords, ingen fyller på.
Livet går runt i samma cirkel. Under många år byggde de upp sina liv, kämpade och slet med barn och Svens
otursamma yrken. Han blev aldrig det han ville bli.
Ute har det börjat snöa. Samtidigt ser hon en sommarfluga som slår mot fönstret och vill ut.
Men allt det har de bakom sig, nu börjar ett nytt liv utan barnen. Hon vill ha tillbaka kärleken som den var i
unga år precis som sommarflugan som envist hamrar på rutan. Man måste vara två för ett kärleksliv men hon
är ensam. Sven går sin egen väg och har lämnat henne vid ett vägskäl. Så det som skulle bli de gyllene åren,
blir bara en dröm, tänker hon.
Hon hör hur Brev-Olle slår igen brevlådan och låter tankarna lagras i rymden. Istället reser hon sig och går
ner och hämtar dagens post. Bland reklam och tidningar hittar hon ett kort från Tomas. Motivet är skyskrapor
i Toronto. Jag kommer hem i mars. Hälsningar Tomas. Han kunde väl skrivit lite om livet på båten och sina
arbetskamrater, tänker Clara och lägger kortet åt sidan.
Marskatter smyger i trädgården då Tomas kommer in genom dörren med sjömanssäcken över axeln.
— Hallå, nu är jag hemma, ropar han.
Clara som sitter i köket och skalar morötter släpper allt och rusar ut i hallen. Där står en vuxen man med
solblekt hår och läppar som ler. Hon vill krama om honom men konventionen stoppar henne, så det får bli ett
handslag.
— Välkommen hem, säger hon och räcker fram handen.
— Vilken resa jag varit med om, säger han och drar fingrarna genom håret.
— Du måste berätta!
— Jag har tagit bilder från båten och mycket annat, säger Tomas.
De sätter sig i köket, han tar fram ett fotoalbum ur säcken, visar på båten och sina kamrater och börjar
berätta. Clara lyssnar och föreställer sig sin sons upplevelser i Kanadas hamnar och storstäder. Tiden
försvinner och solen dalar, men den förlorade sonen har kommit hem.
Det är inte målet utan resan som är viktig, tänker Clara när de slår igen albumet.
Varje helg kommer Veddig hem. Han säger inte mycket, bara sover. Clara är orolig att han läser sönder sig.
Hon har hört att om man läser för mycket, kan minnet luras, allt ska nötas in genom ögat, örat och munnen.
I maj ska han tentera och hon har varje helg iakttagit honom hört hur han gått över golvet fram och tillbaka
som en vandrande pilgrim. Fjorton dagar före tentamensdagarna kommer han in i köket och ber henne
förhöra honnom.
— Men vad ska jag förhöra dig på?
— Det jag strukit under med rödpenna, svarar han irriterat.
Clara blickar ner i matteboken på en massa matematiska formler.
— Ska du kunna allt de här utantill?
Han nickar.