KAPITEL 112
Veddig letar i DN efter lägenheter. Matbordet är fyllt med gamla dagstidningar. Pennan i vänster hand följer
annonserna. Han står i bostadskön i Trollbäcken, men Clara vet att som ungkarl får han ingen lägenhet. Han
slår ihop tidningen och reser sig upp med en suck.
— Du får vänta tills de har byggt ut Bollmora, säger Clara.
— Byggt ut Bollmora! säger Veddig och slår handen i bordet. Det tar flera år mamma, jag vill ha en lägenhet
i år.
Livet rullar vidare under 1958 och på radion kommer nyheter snabbt från alla håll i världen. Clara orkar inte
sortera flödet. Eftersom hon läser bara de goda nyheterna, inte om krig, mord och politik, hamnar hon därför
på kultur, och ledarsidan.
Clara lägger tidningen på bordet och tänker på Veddig. Undrar när han flyttar hemifrån.
Barnen har samlats utanför Medborgarhuset. Clara vet inte hur många söndagar hon stått och iakttagit kända
och okända barn genom fönstret. Nu kommer det alltid nya mammor med sina barn. Föräldrar som flyttat
från Stockholms hetsiga liv och bygger sitt hem i lugnare miljö. Alla har råd nu när staten beviljar lån till
nittio procent och insatsen bara är trehundra kronor.
Hon bryter av några vissna flitiga lisablommor och tänker att hon måste vattna sina krukväxter.
Hon lägger ner psalmboken och barnens märken i väskan. Sven har sitt, bilen, trädgården och sitt
fotograferande. Mer och mer känner hon att de har blivit två som bara bor ihop. Hon har söndagsskolan,
syföreningen och böckerna. Barnen vill att hon ska skriva ner sina historier. Men hon tror inte hon orkar leva
livet en gång till. Nu när hon vet slutet.
Blommorna får inte dö, tänker hon när hon ser på pelargonerna och den slokande flitiga lisan, så hon
hämtar vattenkannan i tvättrummet. Medan hon vattnar kommer tankarna på syföreningens senaste möte.
Kyrkoherde Jonsson talade om att bygget av församlingshemmet hade påbörjats. Alla klappade händerna och
sedan påbjöd han en bön för bygget.
Hon tittar på klockan i alkoven.
— Oj, jag måste gå nu, mumlar hon och ställer kannan på fönsterbrädet.
Clara är sjuk, en influensaepidemi, som de kallar asiaten, sprider sig över landet. Hon undrar hur länge den
ska sitta kvar i hennes kropp. Sven kör fortfarande, ingen sjukdom biter på honom. Själv ligger hon på sängen
fullt påklädd, svarar i telefonen och lagar mat åt honom. Doktorn sa att influensan kan hålla i sig minst en
vecka.
Febern har släppt, men tröttheten i kroppen finns kvar. Sven kommer in mellan körningarna med ett glas
vatten. Han frågar hur det är. Typiskt honom. Han kan inte föreställa sig hur det är att inte orka, när kroppen
bara vill vila.
Hon tänker ringa professor Birke, det är dags för ett besök och få nya recept så att kroppen får nytt liv.
Ett år går så fort och nu har hösten kommit med kalla vindar, så Clara tar på sig ulstern. Hon ska på
syföreningsmöte hos Ida Collin som bor i slutet av Skogsängsvägen. Clara minns första dagen då hon och
barnen följde bäcken till fallet, där man nu svänger upp till Idas nerlagda bondgård.
Hon samlar ihop sina handarbeten och stoppar dem i väskan, medan Sven startar bilen.
Ida hälsar välkommen, när Clara kommer in i stugvärmen. Hon hänger upp sin bruna ulster och tar av sig
pampuscherna. Genom dörren till finrummet, som bara används vid särskilda tillfällen, ser hon Wahlborg,
Svea och Vera. Tre pratglada fruar. Hon upptäcker en ledig stol bredvid Svea Larsson och sätter sig där. På
kortendan sitter som vanligt kyrkoherde Jansson.
Snart surrar luften av otydliga ord som endast bordsgrannen kan uppfatta, tills någon säger något om
kvinnliga präster.
— Ska vi ha kvinnliga präster som politikerna föreslår? frågar Ida.