KAPITEL 113
De dränerar och pålar i kärret där Bollmora ska byggas och reser hus efter hus. Clara studerar den nya
stadsplanen i den lokala tidningen Tyresöbladet. I centrumhuset blir det affärer och kommunalhus. Hon
upptäcker en brandstation och förstår att den kommer att flyttas till Bollmora. Hennes årliga inkomst från
brandkåren kommer därmed att försvinna. Men det är inte pengarna hon kommer att sakna utan den sociala
kontakten.
Clara vrider sig på stolen och tittar ut genom fönstret. Vårregn tar med sig snö, kyla och vinterns mörker. Så
skönt.
Sven, som kör kommunalgubbar och får information, säger att Stockholms stad har bokat flera hundra
lägenheter i Bollmora, så Tyresö kommer att växa ur sina gamla skor.
— Jag kommer att sakna mina brandmän, mumlar hon och går ut i köket.
Sven vaskar av bilen, medan Clara samlar skräp som vintern lämnat kvar. Papperspåsar, cigarrettaskar och
flaskor. Hon tycker det är rogivande att börja våren med en städning, samtidigt som det blir fint på
gårdsplanen. Hur många vårar till kommer krafterna till att vårstäda räcka.
Sven är klar med Volvon som nu glänser i solen. Blir aldrig han trött? tänker Clara.
Hon drar in de få dofter som finns i luften och vädrar näsan mot himlen och är missnöjd med vårluften som
inte vill ge henne någon vårkänsla.
Hon greppar sopsäcken och drar den över gräsmattan där smörjbryggan fanns. Svallings har satt ut sina
trädgårdsstolar. Men inga barn leker på vändplanen. Barnfamiljerna har flyttat in vid Kumla allé. Kroppens
alla muskler tar emot när hon släpar säcken mot soptunnan.
Sven gräver upp potatislandet, snart ska de sätta sina få rader. Clara sitter på terrassen och läser. Hon fastnar
för en artikel om att alla ska få ålderspension. Hur många år är det innan hon fyller sextiofem? Men först en
riktig pension, hade Per Albin Hansson sagt, kommer hon ihåg och skrattar. Samtidigt tycker hon att
utvecklingen går åt rätt håll, småfolket har fått det bättre. Inga fattighus längre, som när hon växte upp.
Sven har grävt klart och krattat landet jämnt, och är på väg mot boden med krattan och spaden.
Hon bläddrar fram familjesidan där hon ser några bekanta ansikten från söndagsskolan, de har nu vuxit och
fått barn. Sven och hon har inget barnbarn än. Hon har väntat och väntat. Carl och Eva blir kanske först ut
fastän hon tillhör Jehovas vittnen. Leonard och Siv går säkert i giftastankar. De tänker ju bygga. Sven blir nog
glad om han får pojkar till barnbarn, de för ju namnet vidare.
Den spröda våren övergår i trädens och blommornas dofter, och skomakaren som brukar ta semester mellan
hägg och syren fick en kort semester. Leonard hjälper murarna med grunden på det blivande huset. Clara vet
hur slitsamt han har det.
De sitter nu i köket och dricker kaffe. Några getingar har parkerat sig på kaffebrödet, och hon slår bort dem
med en flugsmällare.
— Det är mycket getingar i år, säger hon.
— Det är den varma sommarn, mamma får nog stänga fönstret.
Clara reser sig och haspar fönstret.
— Sådär, nu kommer de inte in.
— Jag vill börja läsa igen, säger Leonard och drar fingrarna genom sitt tunna hår.
— Är det lärare du vill bli? undrar Clara.
— Det vet jag inte, men om jag tar studenten, så öppnas många nya vägar för mig.
— Då får du gå upp som privatist.
— Jag vet det, mamma.
De dricker kaffet som svalnat, några getingar gnager på en pepparkaksgumma som är kvar från julen.
Leonard sätter ner koppen och säger:
— Mamma, Siv och jag tänker gifta oss till våren.
Clara lutar sig fram och ler.