KAPITEL 114
Alla kämpar med sin del av livet. Sven betalar gamla räkningar för att inte tappa sin rösträtt i riksdagsvalet.
Leonard vill ha hjälp med huset. Allt handlar om ägodelar och pengar. Men var finns kärleken, de mjuka
frågorna? tänker Clara. Ska hon få några barnbarn?
Veddig har nu börjat på sitt nya arbete i Hudiksvall. Han hade betonat att det inte var Norrland utan södra
Norrlands kustland han flyttat till. Han säger att man måste ha bil däruppe, så han har köpt en Fiat
elvahundra för en tusenlapp.
Clara drar i dammsugaren, den kommer efter henne till nästa rum. Hon tycker om att städa.
Höjdpunkten på veckan är fortfarande Hylands program på radion. Sven tycker inte om Hyland, han säger
att det bara är trams. Hon får sitta ensam och lyssna. Teve vill Clara inte ha, fast det blir lite ensamt på
syföreningens möte när alla pratar om programmen i teverutan.
Hon drar i sladden som fastnar i en stol, den faller omkull. Då minns hon vintern på Solvik, när pojkarna
använde den som kälke. Ska hon skratta eller gråta?
Sven kommer in och stampar av sig snön. Han kan väl borsta av sig utanför och inte dra in vätan i farstun,
tänker hon irriterat. Sven öppnar dörren till köket, och frågar om det finns kaffe:
Hon säger inget utan går in i köket och slår i kopparna som står på bordet.
— Är det halt på vägarna? frågar hon.
Han dröjer med svaret, som om han inte vet vad han ska säga.
— Ja, på småvägarna där de inte har grusat.
— Det är fullt i liggaren så du får nog be Gunnar att köra den andra bilen i jul, säger hon.
Sven lutar sig tillbaka i stolen och dricker ur de sista dropparna.
— Du har rätt, Clara. Och egentligen skulle vi anställa två chaufförer, så jag kan fira en jul någon gång i mitt
liv.
Clara hade inte väntat sig det svaret, och vet inte vad hon ska säga. Ska han äntligen prata om deras
äktenskap? Men han vågar nog inte, när det varit tyst mellan dem så länge.
— Veddig kommer hem till jul, säger hon istället.
— Han trivs visst i Hudiksvall, säger Sven.
Ja säger Clara och ser på ytterlyset att det snöar fortfarande. Jul, snart går de in i ett nytt årtionde 1960. Tio
år har bara försvunnit.
Allt rullar vidare, dagarna är sig lika. På julafton läste Clara Julevangeliet för Carin och Veddig och de
beundrar krubban. Inga stojande barn längre. Bara tända ljus i alla fönster. De byter julklappar. Av Veddig
fick hon boken Tysk höst av Stig Dagerman.
Veddig och Carin hjälper Clara att duka julbordet. Hon tittar på bordet med de två iläggsskivorna. Den vita
linneduken, ljusstakarna och dukningen, skinkan som hon kokat och griljerat. Carin kommer in med Svens
grisfötter och ställer fatet på hans plats.
— Vi har inte glömt något? säger Clara och vänder sig mot Carin.
— Nej mamma det är tomt i skafferiet.
Clara sätter sig på sin stol och tänker på gamla jular men inser att tiden är förgänglig. Hon måste leva här
och nu.
Barnen droppar in med sina blivande fruar, och Clara bjuder in dem till bordet. För henne är de fortfarande
små. Hon väntar på att Sven ska hälsa alla välkomna till julbordet. Så höjer han glaset med svagdricka och de
börjar äta av julmaten.
Snart sprider sig en gemytlig stämning och ett sorl av röster. Så hör hon hur Leonard frågar:
— Såg ni på teve i går?
Det blir tyst några sekunder, alla väntar att någon ska svara.
— Nä, mamma har ingen teve, svarar Veddig.
— De visade Kalle Anka och andra seriefigurer och Bengt Feldreich var Benjamin Syrsa. Det var säkert
jättekul för alla barn, säger Leonard.