KAPITEL 115
Clara sveper morgonrocken kring kroppen. Det är kylslaget i huset, Sven glömde nog att lägga koks i pannan
när han kom hem i natt. Hon häller vatten och kokkaffe i pannan. Ett halvt sekel har runnit mellan fingrarna,
tänker hon. Sven sa att det varit lugnt på nyårsnatten. Snön och kylan höll nog de flesta inne.
Januari är en svår månad, alla räkningar kommer då och inga pengar flyter in.
Kaffet kokar, och hon känner doften när hon tar av koket från spisen. Man skulle ha en visseljohanna och
slippa det eviga passandet. Sven sover fortfarande så doften har inte spridit sig in till honom ännu. Hon slår
upp en kopp till sig själv.
Kyla och snö varvar med varandra långt in i april. Det har lyst för Leonard och Siv i Tyresö kyrka.
Först tänkte hon inte köpa en ny klänning. Ett eftermiddagsbröllop är inte så högtidligt, men de ska vigas i
kyrkan. Sven tittar när hon provar sina gamla klänningar, men han säger inget, utan går fram och tillbaka i
rummet. Till slut stannar han.
— Vi köper en ny klänning åt dig och en kavaj med ljusa byxor till mig.
— Har vi råd med det?
— Är det bröllop, så är det fest.
Solen värmer Clara när hon sakta går uppför kyrktrapporna i sin knälånga ljusblå klänning med små röda
rosor. Hon går bredvid Sven som har mörkblå blazer och ljusa byxor. På kyrkbacken väntar brudens föräldrar
och vänner till brudparet. De hälsar och skakar hand, Clara tycker sig se ett välkomnande i svärföräldrarnas
blick. Den lilla skaran går in i kyrkan.
Kyrkklockorna ringer. När tystnaden lägger sig spelar kantorn Hugo Alvfèn Brölllopsmarsch. I kyrkgången
står Leonard i jackett med grå väst och blanka svarta skor. Siv bär en vit klänning som framhäver hennes
kropp. Brudbuketten med liljekonvaljer håller hon som ett barn mot barmen. Ett vackert par, tycker Clara.
Hon tittar på Sven som sitter i sina egna tankar och knuffar på honom.
— De är gifta nu säger hon och han nickar.
Vid utgångsmarschen reser alla sig. När brudparet passerat deras bänkrad följer de efter ut på kyrkbacken
där det kastas risgryn som blixtrar i solen. Sven fotografera. Clara följer med blicken vad som händer, hon
tänker på hur lyckliga de är som får åka hem till ett eget hus, som de har sparat till under många år.
Hela följet åker till Nacka värdshus, där bröllopsmaten står klar. Bordet står dukat i salen med glänsande
porslin och röda rosor framför brudparets platser. Sommarblomster slingrar sig ner mot kortändarna av
bordet. Alla sätter sig. Clara, Sven och prästen till höger om de nygifta och svärföräldrarna bredvid bruden,
Sven klirrar i glaset. Clara håller andan, hon vet att han kan hålla förtjusande tal, men ibland tappar han
orden. Han hälsar Siv och hennes släkt välkomna in i släkten. Sedan kommer talet, och Clara känner värme
för de vackra orden om Leonard.
Efter talet sprider sig ett gemytligt sorl över rummet. Några håller tal, andra vill skåla, tills någon ropar att
fotografen har kommit.
Brudparet går ut i parken, Clara ser från verandan hur de skrämmer en sädesärla som flyger upp från
gräsmattan, medan solen skiner på brudens hår och vårens dofter kringgärdar fästfolket när de fotograferas.
Sven kommer ut och de står tysta och tittar på de nygifta. Så lägger han armen om hennes axlar, och hon
undrar vad han tänker.
Nästa dag när Clara öppnar dörren står katten där och vill ut. Sven har gått över till Svallings för att köpa
Expressen. En stund senare kommer han in och slänger tiningen på bordet.
— Titta, Clara.
Hon läser rubriken JUDISK KYRKA VANDALISERAD. Skyndsamt slår hon upp mittsidan och ser bilden av
kullvälta gravstenar och hakkorset på porten till en synagoga. Clara tänker på krigets förintelseläger.