Tankarna försvinner och tystnaden tar över. För att få lite liv och sällskap reser hon sig och vrider på radion.
Lasse Lönndahls romantiska röst sjunger Får jag bli din tangokavaljer och tystnaden bryts i rummet.
— Kan du skruva ner radion, ber Sven.
Hon vrider ner volymen och Lasses sammetslena röst blir knappt hörbar. I skymningen gungar väglampan
där ute i kapp med musiken.
Det är söndag och Clara ska gå till invigningen av församlingshemmet som biskop Helge Ljungberg ska
inviga.
Sensommaren är varm och behaglig. Clara står framför spegeln och betraktar sitt ansikte. Ser sina fräknar som
hon hatade under sin ungdom, men som nu verkar pikanta. Drar i skinnet så att hon blir ung på nytt. Släpper
det igen och rynkorna kommer som svallvågor över ansiktet. Hon skrattar åt sin lek. Håret har mörknat och
hon ser några gråa slingor.
— Jag är femtioåtta år och sin ungdom kan man inte ha hela livet, mumlar hon.
Nöjd med sig själv går hon ut från tvättrummet. Hon tittar i garderoben efter något som ska passa, men ser
bara de få klänningar som hänger där. Fastnar för den gråbruna dräkten om den nu inte är för liten i midjan
förstås.
Höstvinden är varm och dräkten sitter som skräddarsydd på kroppen. När Clara kommer fram till
församlingshemmet känner hon sig svettig under kläderna. Hon stannar till vid de parkerade bilarna och
björkarna som börjar tappa sina gula löv. En familj går ur sin bil och hon ser nya ansikten, de nickar åt
varandra som hälsning. Clara vet inte om hon känner familjen, kan vara ett barns föräldrar. Ida står på
trappan och hälsar alla välkomna. Clara får en känsla av trygghet när hon tar Idas hand. Inne är det varmt, så
hon knäpper upp några knappar på dräktjackan.
I det lilla köket kokar Gurli och Wahlborg kaffe och lägger kaffebröd på stora fat. Eftersom hon känner sig
överflödig går Clara ut i stora salen. Där står hon stilla och tittar på de dukade borden och alla
församlingsmedlemmar som sitter runt det.
Solen strilar genom de stora fönstren, lyser upp de vita väggarna och når golvet som är fernissat. Skurgolv,
tänker Clara, och letar efter bekanta som hon kan sitta bredvid. Precis som i kyrkan är det en mittgång med en
röd matta. Den leder upp till estraden, som är prydd med rosor och blommor i höstens alla färger.
Kyrkoherde Jonsson står där framme och talar med biskop Ljungberg och några församlingsbor. Clara går
sakta fram på den röda mattan, då kyrkoherde Jonsson plötsligt klappar i händerna och säger:
— Jag ber alla sätta sig runt borden. Vi börjar denna andakt med att sjunga psalmen Härlig är jorden.
Clara slår sig ner bredvid Vera och Inga Karlsson. De hälsar på varandra och ler välkomnande medan de
letar efter psalmen. Så ljuder kyrkorummet av psalmen som Clara älskar så mycket.
När psalmen försvunnit in i väggarna står biskop Ljungberg ensam på scenen. Han är intagande i sin svarta
kostym med den lila skjortan och vita kragen, tycker Clara och känner tystnaden i kroppen.
Han harklar sig, ser ut över salen och hälsar alla välkomna. Sen blir det ett tacktal till alla som har
medverkat att resa detta hus till Guds ära. Han slutar med att berömma stiftelsen som ska stå för underhållet
av huset. Clara memorerar talet i huvudet, som hon alltid gör för att sedan kunna återberätta.
Biskopen ser ut över kyrkorummet och säger:
— Vi sjunger nu psalmen Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Efter psalmen inbjuder han alla till bön över det invigda församlingshemmet.
Nu är det religiösa över, och Ida och Inga serverar kaffe. Sorlet av röster och skrapandet av stolar blir
skarpare. Clara får syn på pastor Jonsson som sakta går mot borden. Hon tar några raska steg och klappar
honom på ryggen. Han vänder sig makligt om.
- Är det du, Clara?
Hon ser på honom. Oj, vad gammal han har blivit, ansiktet är plufsigt och har en färg av pergament. Undrar
hur länge vi får behålla honom, tänker hon.
—Jag undrar om vi kan ha söndagsskola här nu frågar Clara.
— Vi får ta upp det på nästa möte, svarar pastor Jonsson.
Hon tar farväl och ser efter pastorn när han med långsamma steg går ut till en väntande taxi.