KAPITEL 118
Snön faller mjukt mot marken. Clara sitter vid matbordet och tänker på året som flytt.Brevet till hennes syster
Ulla Britt ligger på bordet. Det är händelser ur vardagen, barnens kamp om en plats i samhället och hur julen
har förändrats, nu när barnen har egna familjer, och hennes egen längtan efter barnbarn.
Clara slickar på kanten av kuvertet, försluter det och klistrar på ett frimärke. Det snöar fortfarande. Hon ser
uppåt Stamvägen och funderar på hur Leonard och Siv har det i sitt nya hus. Det ligger bredvid den gamla
dansbanan som är riven för ett daghem. De får nära till dagis då barnen kommer, tänker hon, medan snön yr
utanför fönstret och hon tar fram dammsugaren.
Sven och hon går mer och mer skilda vägar, de gör inget tillsammans. Han kommer inte längre med några
överraskningar. När pojkarna var små kunde de åka på utflykt med matsäck till ett slott och bada på
eftermiddagen. Då drömde de om att när barnen flugit ut skulle de ha det skönt tillsammans, men så har det
inte blivit.
Dammsugaren hostar till.
— Får nog byta påse, mumlar Clara.
När hon bytt dammpåse blir det sug i röret igen så hon drar några tag innan hon som vanligt förpassar den
in under sängen.
I köket slår hon upp en kopp kaffe, håller den varma koppen i handen och ser ut över trädgården. Vill så
gärna gå ut och gräva i den. Men ena dagen regnar det, andra kommer det snöblask, så hon får vänta. Hon
upptäcker några snödroppar vid lillstugans vägg. Våren är på väg.
Hon ställer ner kaffemuggen på bordet. Flitiga lisan slokar så hon hämtar vattenkannan och ger den en
slurk. Går sen från rum till rum och vattnar sina blommor. Vid skrivbordet stannar hon och ser genom
fönstret när Josef Malm går ut genom sin grind. Han har styckat av sin tomt och nu bygger en
Stockholmsfamilj ett hus där. Det dröjer inte länge förrän Josef får pension och någon ny fjärdingsman lär de
inte få.
Ut ur Luxorn kommer toner av Sköna maj välkommen, Uppsalastudenterna sjunger in våren från
Gunillaklockan.
Att höra tonerna från en manskör är ett måste för Clara, först då har våren kommit. Hon drömmer sig
tillbaka till när hon var flicka. Håstamölla och hela byn var samlad kring brasan. Visserligen fanns det inga
raketer då, utan bara ryska smällare som de köpte för ett halvt öre styck.
Vårsångerna avslutas med Vintern rasat ut och programledaren meddelar att nu finns det kanal P2 som alla
kan lyssna på. Clara vill inte mixtra med stationsknappen, och hon har läst i tidningen att P2 bara spelar
dansmusik, så det får vara för henne.
Hon sitter kvar i stolen och tänker på alla tekniska prylar som väller in i hemmen. Alltid är det något nytt de
ska lära sig. Clara läste nyligen om en piratsändare i Östersjön som sänder musik till ungdomarna hela
dygnet. Hon förstår inte varför man sänder när folk sover.
Dagarna försvinner och Clara förundrar sig över att hennes trötthet är borta. Men istället känner hon hur
kroppen inte orkar det hon vill göra. Stegen blir kortare.
Det måste vara åldern, tänker hon och drar pinnen i jorden till raka fåror. Här ska sockerärtor växa sig stora
till sommaren. När hon är klar med vårsådden och reser sig upp märker hon hur trög ryggen blivit. Det onda
sitter i svanken.
— Ung är jag inte längre, allt det jag odlar nu går att köpa, mumlar hon.
Vilar med handen på krattan och betraktar sitt arbete. Tre land, ärtor, morötter och rödbetor, raderna
märkta med krattans tänder. Nu väntar fröna på varma dagar, då hela trädgården ska blomma.
Det småregnar när Carin kommer hem från sitt arbete. Hon hejar och hänger upp sina ytterkläder på en galge
och går in på sitt rum.
Clara har sett hur hon ringt sin pojkvän och samtalen har varit långa. Carin har sagt att han heter Rolf Holst
och bor i Trelleborg. Inget mer har hon berättat. Men Clara ser på hennes lätta gång och ansiktet som ler varje