Gråa moln syns över Stockholm när Sven och Leonard kör ut från tomten. I bagaget finns skaffning och
begravningskläder. Åtta timmar tar det att köra till Lund, så de har lovat att ringa hem från Gyllene ratten.
Clara vinkar av dem och anar hur det kommer att gå med arvet. Hans släktingar har nog redan delat på det.
Sven får nöja sig med vad som blir kvar.
Det har gått en vecka, och Clara väntar på Sven och Leonard. Solen glittrar på Dreviken och Clara tar av sig
jackan när hon krattar löv från gräsmattan. Av gammal vana går hon då och då upp i köket, tar en kaffetår
och spanar mot Hanviksbacken. De har huggit ner en del björkar vilket gör att hela backen syns nu. Skuggan
har lämnat terrassen, så Clara går ut med Dagens Nyheter under armen. Hon sätter sig och beundrar den
skira grönskan, upptäcker en sädesärla som vippar fram på gräsmattan. Det får henne att tänka på katten som
är gammal och orkeslös. Han ligger och sover hela dagarna och orkar knappt gå. Endera dagen kommer han
att dö i sängen.
Hon har slagit upp kultursidan, då Sven svänger in på planen. På takräcket ligger en bokhylla och inuti
skymtar hon böcker, tavlor och diverse småprylar.
— Välkommen hem. Men var är Leonard?
— Han var trött och ville sova, så jag körde hem honom. Men har du kaffe.
— Ja visst, om du sätter dig ner ska jag hämta.
Clara går in och hämtar kaffekannan och en kopp.
— Var det svårt att möta dina mostrar?
— Allt var redan delat. Tavlan med den döda svalan som ligger på en uppslagen bok, som Toto hade lovat
mig, var borta.
Det var alltså som hon anat. Sven kom sist i ledet. Han var aldrig riktigt accepterad eftersom han inte var
akademiker.
— Vad fick du då?
— Några litografier och en bunt skisser i en mapp böcker och en bokhylla, ja, i princip det som var kvar.
Clara tycker synd om Sven, som alltid tror att hans drömmar ska gå i uppfyllelse. Sen kommer verkligheten
som ett slag i ansiktet
Han dricker upp sitt kaffe, och frågar om hon kan hjälpa honom att lasta ur bilen.
De vackra dagarna håller i sig. Nya trafikskyltar som är täckta sätts upp längs vägarna. Teve och radio
informerar om hur man ska köra den tredje september 1967 dagen H. För de som vill prova finns en testbana,
allt för trafiksäkerheten. Alla tidningar ger den information som behövs.
Clara vänder sidan i Expressen och ser en bild på ett torn. Kaknästornet ska invigas idag med ny tevemast
varifrån alla radior och tevesändningar ska ske.
Allt de skriver om är krig, politik eller teknik, tänker Clara som så ofta förr. De flyger till månen och skickar
ut satelliter i rymden, medan jordens befolkning svälter. Hon brukar se på teve hos Siv och Leonard. Men
aldrig ska hon och Sven köpa en sådan dumburk.
Hon slår ihop tidningen och sneglar på katten som ligger i soffan. Rosenblom orkar knappt gå längre, men
varken hon eller Sven vill avliva katten.
Sven väntar på dagen H då högertrafiken ska införas. Han pratar om de nya skyltar man satt upp i
rondellerna. I pressen står det att sextusen poliser och militärer kallats in för övervakning av omläggningen.
Skeptikerna tror att krockade bilar kommer att stå efter vägarna, och att allt kommer att sluta i kaos.
Clara slår ihop tidningen och tar det med ro. Sven får inte köra fortare än femtio kilometer i timmen och i
början tillåts bara nyttotrafik trafikera vägarna.
Hösten har lagt sig över träd och buskar, när Clara vaknar. Det är söndag. Leonard fyller trettiosju år, är
hennes första tanke. Sen kommer dagen H upp i huvudet. Det är idag. Sven kom hem sent och sover
fortfarande.
Hon drar upp rullgardinen, inga bilar syns till, bara höstdimman som lättar för solen. Dags att kokar kaffe.
Sven vaknar och klär sig. Yrvaken kommer han ut till Clara, sätter sig, får sin dryck och vaknar till.
— Fick du köra till höger i natt?
— Nä, det var klockan fem. Men hela stan var full av poliser och militär.
— Du har en åkning till kyrkan idag, så då får du prova på att köra till höger.