KAPITEL 130
Tröttheten kommer, så Clara går in i tvättrummet och tar en av Birkes tabletter. Då hon sätter sig känner hon
hur blodet pulserar och krafterna återvänder. Tur att hon har receptet kvar, det enda som fungerar.
Syföreningsmöte den tionde har hon skrivit på en lapp. Vilka finns kvar av hennes gamla vänner? Inte
många och de nya prästerna känner hon inte. Alla möten är på församlingshemmet. Förut var de hemma hos
någon medlem och fick då en hemkänsla. Orkar hon intressera sig för nya bekantskaper? Det vore nog roligt
ändå att få lära känna den nya generationen och det finns ju några kontaktytor. Clara beslutar sig för att gå
och nyfikenheten gror i kroppen.
Eivor som städar är Claras hjälte. Hon hjälper henne med allt i huset. Byter gardiner, ser till att tvätten blir
ren, putsar fönstren och köper de tunga matvarorna.
Idag ska hon vädra sängkläderna eftersom solen visar sig och luften är ljum. Inget regn i sikte. Clara går in
medan Eivor piskar sängkläderna. Hon stannar vid teven och reflexmässigt sträcker hon sig fram mot
knappen.
— Javisst, det är ingen teve på dagen, mumlar hon, och skruvar på radion i stället.
Skrällig popmusik ljuder ur Luxorn. Hon minskar volymen och undrar om det här är den musik som
ungdomen lyssnar på. Går fram till fönstret. Följer solen genom björklöven över Stamvägen och Svallings som
är tomt på gäster. Inga bussar parkerar här längre, sen den nya vägen byggdes. Clara saknar den livlighet som
förut rådde utanför fönstret.
Men här inne står tiden still. De gamla ekmöblerna är nötta och sofföverdraget från fyrtiotalet finns kvar.
Kuddarna, vävda i rosengång i starka vårfärger, har blekts av solen. Hela interiören verkar bohemisk för en
okänd, tror hon och tänker på alla barn som brukar hälsa på henne.
Dagar och år rinner förbi, men flickan i fönstret kan hon inte glömma. Hon finns på hennes näthinnor när hon
ser ut genom fönstret.
Clara märker att tiden har gått när barn och barnbarn besöker henne. Åren bara försvinner. I våras döpte
Veddig och Maj-Britt sin son i Tyresö kyrka. Pojken i en dopklänning som alla hennes förfäder döpts i. Hon
ser på fotot av barnbarnet, en av tre som är pojkar. Länge betraktar hon bilden. Under en hängbjörk håller hon
den nydöpte Jonas i famnen. Dopklänningen täcker hennes blommiga klänning som kastar skuggor i det
gröna gräset. Det är en vacker bild, som ska förstoras och sättas i ram.
Solen värmer upp marken som avger sin värme, det gror åter i trädgården. Clara orkar inte hålla alla
rabatter och land fria från ogräs, så naturen börjar ta sitt tillbaka. Hon bryr sig inte längre, så Carl sår gräs på
potatislandet. Det är bara blomrabatterna och några rosplantor som finns kvar.
När Clara vaknar luktar det kaffe. Minnet säger att det är i dag hon fyller sjuttifem år. Carin och hennes son
Henrik har kommit upp från Skåne i veckan.
Hon tar på sig sin enda somriga klänning, drar upp rullgardinen och låter vårsolen värma rummet. Så
sticker hon fötterna i tofflorna och följer doften ut i köket.
— Ha den äran, mamma. Nu ska du smaka på födelsedagstårtan, säger Carin.
— Inte så mycket, är du snäll!
— När tror du de första gästerna kommer?
— Vid tolvtaget, svarar Clara.
— Vi har kokat kaffe och dukat i matrummet.
— Har ni köpt kakor så det räcker?
— Allt finns på plats. Du kan gå in och i lugn och ro läsa din bok.
Kyrkoherde Källgren med sonen Tomas kommer först. Clara hinner prata några minuter med dem, innan fru
Lundqvist med syföreningens damer droppar in. Clara sätter sig, hör hur Carin hälsar gäster välkomna och
Henrik ser till att de får kaffe.
Blomsterhavet växer och fram på eftermiddagen är alkoven fylld av sommarens alla blomster.