KAPITEL 131
Solen leker med slöjmolnen. Clara lyser i sin ljusa sommarkappa med en blå scarf om halsen.
— Ska inte Tomas komma klockan elva? frågar hon.
— Lugna dig, mamma, han kommer.
En kvart senare kör han in på gårdsplanen. Clara, Carin och Henrik sätter sig i bilen. Clara i framsätet, för
hon vill se på den nya bebyggelsen. Han kör via Bollmora. Hon blir förvånad över dess storlek. Kärret har
blivit en stad och byvägen bred som en motorväg. Men kyrkan med sitt avhuggna torn är sig lik, tänker hon,
när de kör in på kyrkplanen.
De gamla ekarna skuggar, men ändå torkar Clara sig i pannan med den fria handen. I den andra håller hon
rosorna till Svens grav. Tomas visar vägen, Carin håller Clara under armen och Henrik bara följer med. Hon
mumlar något ohörbart och lägger buketten på gravstenen.
Solen tittar fram från det enda molnet på himlen, rosorna får liv och doften sprider sig i luften.
— Vad är klockan? frågar Clara.
— Snart två, svarar Carin.
— Då har vi gott om tid, konserten börjar först klockan tre.
Tomas och Henrik går upp mot slottet. Hon och Carin vill se slottsparken först.
De promenerar under tystnad. Efter en stund stannar de till under ekarnas kronor. Där under grenarna och i
sluttningen ner mot havsviken lyser det blått av ängsklockor med gult inslag av gullvivor.
Längst ut på udden sätter de sig på en bänk och beundrar tulpanerna i gräsmattan. De är gula och röda i
grupper och upp mot slottet syns alla blå klockor. Några enstaka fåglar hörs kvittra i buskarna.
— Är det inte skönt att sitta här och bara andas? säger Clara.
— Jo, men nu måste vi dra oss uppåt och få en bra plats.
De hör hur orkestern börjar stämma sina instrument.
— Det ska bli roligt att höra Peterson Berger och Mendelssohn.
— Miljön är perfekt med sol, blå himmel och blomster, säger Carin.
Det knastrar under skorna när de går upp mot konsertområdet. Folk har samlats, fiolerna gnisslar.
Mot dem kommer en familj med mor och en dotter som drar en barnvagn. De tittar på varandra.
— Tant Clara, känner du inte igen mig?
Clara blir först förvånad, men sen ler hon.
— Visst kommer jag ihåg. Det var dig jag förlöste i bilen, det blev tvillingar.
— Ja, och Anna var en av dem och nu har hon själv en liten flicka.
Clara böjer sig över barnvagnen, reser sig och ser på Anna. Hennes ansikte har hon sett förut men var? Hon
letar i huvudet. Så kommer flickan i fönstret fram. Det är samma ansikte, dragen kan hon inte ta miste på. Det
är samma flicka.
Men hon säger inget till Carin hon skulle inte tro henne.