KAPITEL 12
En söndag går Clara med pojkarna till torget. Gerd är hemma med Carin. Barnen räcker lång tunga mot
trähusens skvallerspeglar. Själv har Clara svårt att gå på kullerstenarna. I slutet av gatan breder torget ut sig i
en fyrkant. En polis står på stentrappan till rådhuset och ser ut över marknadsplatsen. Några bönder reser
sina stånd inför dagens torgförsäljning. En doft av nyupptagna morötter, rödbetor, sallad, salvia, dill och
persilja sprider sig över platsen.
När hon höjer blicken ser hon kyrktornet, klostret och läroverkets röda tegelbyggnad över de låga husen.
Väl framme vid torget tittar hon på rådhusklockan som är tio.
I hallen till rådhuset finns en kista där nyckeln sitter i. Ingen kan vrida den så att locket går att öppna, men
pojkarna kan knepet och nu är de på väg dit. Polisen har gett dem ett tysthetslöfte att varje turist som betalar
fem öre får se vad som finns i den. Nu väntar de på dagens första besökare.
Clara går runt i stånden och pratar med bönderna om deras varor. Sedan köper hon potatis, blomkol,
morötter och några tomater. Pojkarna ska hjälpa henne hem med varorna. Rådhuset har stängt och pojkarna
sitter på stentrappan och räknar femöringar när Clara kommer fram.
— Hur mycket har ni fått ihop?
— Det blir åtta femöringar till oss var, svarar Leonard.
— Så bra, då har ni en slant att spara. Men nu får ni hjälpa till att bära hem kassarna med mat.
Veddig säger inte mycket de följande dagarna. Clara ser att det är något som inte är bra. Så hon frågar
honom om det hänt något?
— Leonard och jag var i leksaksbutiken och frågade vad brandbilen kostade.
Han sätter sig på köksstolen och ser ut genom fönstret. Clara förstår att han är besviken.
— Den kostar alltså för mycket, så dina femöringar räckte inte till.
— Jag kommer aldrig att kunna köpa brandbilen, säger han och är nära till gråten.
Hon böjer sig ner och kramar Veddig.
Clara har varit på sjukhuset, och läkaren konstaterade att hon var gravid i första månaden. Han informerade
också om att närmaste BB fanns i Motala. Clara räknar ut att barnet ska komma i maj månad. Kanske till
sjuttonde maj, Norges nationaldag, tänker hon och ler.
På kvällen då barnen sover berättar Clara om sitt läkarbesök för Sven. De ligger i sängen. Hennes huvud
vilar mot hans axel
— Vi kommer att ha fem barn om allt går bra, säger hon.
Hon ser upp i taket. En strimma ljus letar sig in genom en reva i rullgardinen Han vill bredda hålet, säger
han och låta ljuset falla på Clara och barnen.
— Ja, fem barn ska vi ha, sen får det vara bra, säger Clara.
De ser på varandra, kramas och somnar.
Clara ser Veddig komma gående hem. Han tittar ner på gatans kullerstenar och verkar ledsen.
Så fort han kommer in springer han fram till henne och lägger snyftande huvudet i hennes knä. Han lyfter
upp ansiktet mot henne.
Han berättar tveksamt om hur han stod utanför leksaksaffären och öppnade dörren, böjde sig över
avbalkningen till skyltfönstret, tog brandbilen och sprang ut,
Clara rättar till en virvel i hans ljusa hår och väntar på att han ska fortsätta. Hon förstår hur svårt det är för
honom att tala om vad som hänt.
Veddig fortsätter sin berätta om att han sprang så fort han kunde med bilen i sin famn, förbi Amandas
konditori in i ett portvalv och gömde sig bakom en järngrind. Sedan kom handlaren och skrek att han ville ha
tillbaka brandbilen.
Veddig börjar gråta.
— Jag var så rädd, mamma, att jag kissade på mig. Men jag bad handlaren om förlåtelse.
Clara tar Veddig i handen och går ut i köket. Medan hon tar av honom de blöta byxorna pratar hon om brott