KAPITEL 16
Det är midsommarafton när Sven svänger in på gårdsplanen mellan bensinpumpen och smörjbryggan. Till
höger ligger ett fyrkantigt vitrappat hus. Svallingsborg står det på långsidan.
- Äntligen är vi framme, säger Clara. Gerd, stanna här en stund, medan vi tittar på huset.
Hon svettas, så mössa och jacka får ligga kvar i bilen. Då hon öppnar bildörren, får hon genast syn på ett
okupat potatisland. Trädgården är som ett ökenlandskap, konstaterar hon.
Huset har två plan. Hela källarplanet är verkstad och kontor. Sven går runt husknuten och när han kommer
tillbaka säger han:
— Förra ägaren har satt potatis i hela trädgården.
Clara ser att några björkar med sina gröna blad markerar tomtgränsen. Hon räknar till fem stycken. Lika
många som deras barn. Clara går fram till den minsta. När hon sträcker armen mot himlen når fingrarna
toppen på trädet.
— Det här får jag vårda lika ömt som mina barn, mumlar hon.
Blicken går över till grannens vret, där ett stort körsbärsträd står och blommar i vita och röda färger.
Trädet får henne att minnas sitt barndomshem Håstamölla där hennes systrar och hon klättrade i grenverket
och plockade bären, så att händerna blev röda av saften.
Hon vaknar till när Sven ropar och pekar på potatislandet.
Han håller en handfull jord i handen. - Sand, bara sand, säger han, och låter den rinna mellan fingrarna. Men det får vi ta itu med senare. Nej, nu
går vi in i huset.
Hallen rymmer bara två personer och köket är litet. Vedspis, diskbänk några skåp och skafferi. Clara vrider
på vattenkranen och en stril vatten rinner ner i diskhon. Äntligen har de vatten inomhus. Ett bord för fyra får
de plats med, men trångt blir det, tänker hon.
— Det här får bli barnkammare, säger Sven, när de kommer in i nästa rum.
— Ja, med två våningssängar. Bordet kan stå vid fönstret.
Clara ser att tapeten är sönder där sängen ska vara. Hon går fram och tittar på skadan. Under tapeten finns
en gammal tidning fastklistrad.” I ur och skur, sommar som vinter har jag haft mina arbetskläder. Algots
kläder, ” läser hon. Stackars krake.
De fortsätter in i nästa rum. Där är en fåtölj placerad vid ett fönster, stoppningen böljar upp och ner som
små kullar. Kvar efter flytten, tänker Clara.
Hon står i öppningen mellan barnkammaren och matsalen och möblerar i tankarna. Det stora ekbordet med
sina stolar i mitten av rummet. Soffan vid långsidan. Skrivbordet framför fönstret och sideboard i hörnet,
bokhyllorna i alkoven. Så ska de ha det.
— Clara, kom får du se!
Hon går till Sven som håller en tavla i handen.
— Älg i solnedgång, inte min smak precis, men vi kan spara den som ett minne, säger hon.
Huset har tre rum och kök, ett litet tvättrum och två garderober.
— Var det trettiosjutusen det kostade? frågar Clara.
—Ja, men sen är det vårt.
Äntligen ska de bli bofasta efter tretton flyttningar, tänker hon och ler inombords.
Sven går fram och tillbaka i rummet, stegen skallrar mellan väggarna. Det är mycket som ska göras både i
trädgården och huset, konstaterar han.
Deras samtal avbryts när barnen kommer inspringande och leker kull så att det ekar i de tomma rummen.
Gårdsplanen med möbler och flyttkartonger aviserar en familjs ankomst. Clara sitter en stund bland
flyttlådor och vilar efter resan från Vadstena. Sedan reser hos sig och tittar ut. På vändplanen mitt emot står
en gul linjebuss parkerad. Busstrafiken Stockholm – Södertörn står det på långsidan. Vid Svallingsborgs
uteservering sitter chauffören och konduktören och fikar. Några hammarslag hörs från ett nybygge längre
bort. Vid smörjbryggan leker barn tafatt.
Hon får en känsla av att hon kommit hem. Det lilla berget som reser sig vid grannens vret och ängen som