KAPITEL 17
Clara följer med Gerd när hon bär sina få ägodelar till lillstugan som ligger bredvid potatislandet. Gerd
öppnar dörren och de går in. En unken lukt slår emot dem och Clara låter dörren vara öppen. Ett rum och kök
och stor garderob. Gerd ser glad ut över att få eget krypin där hon själv kan bestämma. Hon går in i rummet,
öppnar fönstren och låter solen värma den dåliga luften.
Tomas ligger i barnvagnen och Carin sitter på trappan till lillstugan och stampar i sanden. Hon har bandage
runt halsen. Läkaren har givit Clara instruktioner om skötsel av såret och hon har också fått tid för återbesök.
Under veckan har Sven hämtat möblerna som var magasinerade. Clara har satt upp gardiner i rummen
medan Sven monterat en våningssäng till barnen. Möbleringen av huset är klart.
Hon går från rum till rum. I matsalen står det stora ekbordet och stolarna runt bordet är fortfarande hela.
Lampetterna lyser upp väggen. Här kommer hon att trivas. Det är lördag och hon vill ha fint till helgen, så
hon tar kvasten, går ut och börjar sopa yttertrappan, när hon hör barnen ropa:
— Mamma, ska vi gå på upptäcktsfärd?
Hon rätar på ryggen och tittar på barnen. Sedan på en blå himmel och konstaterar att det blir varmt så hon
behöver inte någon kofta.
— Vi går upp till toppen av vreten och ser på utsikten, säger hon.
Clara tittar ut över nejden, när de kommit upp på höjden. Hon ser sitt eget hus som en sockerbit. En sjö med
vikar och öar korsar landskapet.
På berget reser sig en vresig fura. Med några smidiga armtag är Carl uppe i den. Han spejar runt och
skriker:
- Mamma, det finns ett berg till.
Han pekar med handen bort över skogen. När Carl kommer ner från martallen, säger han med bestämd
röst:
— Den här lilla knallen döper vi till Mammas berg och det stora till Pappas berg.
Clara samlar barnen i en ring, de håller varandras händer och säger i korus:
— Vi döper det lilla berget till Mammas berg och det stora till Pappas berg.
Därefter sträcker alla händerna mot himlen.
— Titta där är en å, ropar Veddig, då de är färdiga med dopet.
— Kom, vi går ner till den, säger Leonard.
Det är långt att gå för små fötter. Clara håller Veddig i handen medan Carl och Leonard kavar nedför berget.
- Var försiktiga, vänta vid bäcken, manar hon.
Clara och Veddig går över ängen och ser pojkarna längre bort där de väntar vid åbrinken. Nu börjar färden
mot vattnets källa. Ån slingrar sig fram i lugna andetag. Clara går vid sidan av den. Pojkarna har tagit av sig
skorna och låter sina fötter sköljas av bäckens vatten. Det forsar starkare och starkare, ett vattenfall stoppar
deras vandring. Nedanför har det blivit en liten göl.
— Här stannar vi en stund, innan vi vänder hemåt, föreslår Clara.
Hon sätter sig på en sten, tar av schaletten och ruskar på huvudet så att håret faller ut.
Veddig tittar in mellan några stenar som bildat en grotta. Vatten från fallet stänker på honom.
— Mamma, mamma, det är ett troll i grottan, skriker han.
Clara böjer sig ner. I öppningen mellan stenarna ser hon några små svampar. Hon smeker Veddigs ljusa hår.
— Det är nog småtroll i grottan. Vi får döpa bäcken till Trollbäcken, säger hon.
När de kommer hem hör Clara barnröster och följer rösterna till barnkammaren. Gerd sitter på golvet medan
barnen bygger hus med klossar. Tomas ligger på magen och slickar på träbitarna medan Gerd och Carin
bygger.
Gerd har sagt upp sig och ska sluta när barnen börjar i skolan. Hon ska flytta hem till Vadstena och gifta sig.
Hennes mamma är gammal och behöver hjälp har hon sagt. Men Tomas och Carin kommer att sakna henne.