KAPITEL 18
Sommarkvällen sveper in genom den öppna dörren och värmer Clara som sitter vid bordet och skriver brev
till sin mor i Skåne. Pennan berättar om flytten från Vadstena till Kumla Hanviken, där trädgården är pärland.
Tomas nu några månader gammal, är brevets huvudperson.
Genom fönstret hör hon hur Sven öppnar och slår igen bildörren och pratar med någon, det är nog Anders
Pettersson som arrenderar verkstaden. Han kallas Svarte Petter av barnen för han har alltid smutsiga händer.
De gör nog en genomgång av bilen eftersom den ska på besiktning och godkännas som trafikbil. Gerd
kommer in i farstun.
— Tomas sover gott i barnvagnen, säger hon.
Hon håller Carin i famnen. Flickan vilar sitt huvud mot hennes axel.
— Du kan lägga Carin i sängen. Det ligger en hög med stjärtlappar i blöt som du kan värma vatten till och
tvätta upp, säger Clara.
Clara öppnar fönstret mot gårdsplanen och drar in den fräna lukten från smörjbryggan. Sven står vid garaget
och ser på bilen som ska försörja dem kommande år. Han verkar nöjd med köpet. De ville bo nära skola,
matbutik och bara femton kilometer till Stockholm med högre utbildning för barnen. Hon vet att Sven vill att
de ska läsa vidare på gymnasium.
När de åkte från Vadstena var hans far sjuk, de lever nog inte så länge till, tänker hon. Så deras hjälp kan de
inte räkna så mycket längre. De måste klara sig själva nu. Hon hoppas att Sven känner sig stärkt som
droskägare. Som småföretagare får de också en viss status i samhället.
Här ska vi stanna, tänker hon och iakttar när Sven smeker kylaren med handen, innan han stänger
garageporten.
— Vem skriver du till? frågar han då han kommer in.
— Till mor. Om flytten och det som hänt den senaste veckan.
Sven sätter sig i länstolen. På bordet ligger boken Svenska vikingar. Han böjer sig fram och tar boken.
Tystnaden i huset får honom att reagera.
— Var är barnen?
— Ute och leker, säger Clara och fortsätter sitt skrivande.
Clara uppfattar att dörren öppnas och stängs med en skräll och därpå garderobsdörrens klick. Så blir allt tyst.
— Var det pojkarna? frågar Sven.
— Jag tror de är ute och leker, svarar Clara.
Det knackar på dörren. Clara och Sven tittar på varandra. Sven reser sig och går för att öppna.
Där står en man, två meter lång. Han har buskiga ögonbryn och hög panna med ett blodmärke vid höger
sida. Håret är svart, näsan skarpt skuren, men munnen ler.
— Jag är fjärdingsman och heter Josef Malm, säger mannen och räcker fram handen.
Sven tar den och presenterar sig.
— Har det hänt något?
— Får jag komma in?
— Javisst.
De sätter sig kring bordet. Han berättar att han cyklade på stora vägen mot Svallingsborg och får syn på en
plånbok på vägen. Solskenet gjorde att han även såg den svarta björntråden som plånboken var fäst vid. Han
förstod att det var några ungar som ville busa och satte foten över den svarta sytråden. Då såg han tre pojkar
som reste sig ur gräset och sprang mot det här huset.
Han tar fram plånboken och undrar om pojkarna vill ha den. Sven ropar in dem. Tre molokna barn kommer
fram från sina gömställen. Fjärdingsmannen drar på munnen och säger några förmanande ord innan han
lämnar över libran till Carl.
— Tack så mycket, säger han och bockar.
— Där borta bor jag med min familj, säger han och pekar mot Stamvägen.
Clara reser sig och går fram till fönstret. Hon tittar över vägen, där en björk och några aspar skymmer ett