KAPITEL 21
Sven passar kokkaffet på spisen. Dagens Nyheter ligger på köksbordet och Clara läser rubrikerna. England
anser att Tyskland rustar för krig. Per Albin Hansson mobiliserar försvaret. Hon vänder blad efter blad. Nytt
år, men inga goda nyheter. Ute är det kallt, is på fönstren. Ingen bensin, ransonering, snålt med maten,
ekonomin rasar. Vad händer?
Sven låter kaffet sjuda tre gånger, sen tar han av pannan från spisen. Kaffet ska sjunka under två minuter,
innan det är drickbart.
Artikeln om att Sverige måste mobilisera intresserar Clara. Det står att försvaret är dåligt och officerskåren
för liten. En snabbutbildning av befäl måste till för att stärka upp kåren.
Här skulle Sven passa på. Han har alltid önskat att få bli officer, för menig soldat skulle han säga nej till. Om
hon visar honom artikeln, så får han själv bestämma sedan, tänker hon.
Sven suger på pipan och tar fram två kaffekoppar från skåpet. Han lägger pipan på askfatet och pipröken
stiger mot taket.
— Tänk, om vi måste flytta igen, säger han.
— Läs den här artikeln, säger Clara och räcker honom tidningen.
Medan kaffet sjunker ner, studerar han texten noga. Under tiden han läser dras mungiporna isär och ögonen
blir livliga. Då han lägger ifrån sig tidningen säger han:
— Här har vi lösningen om kriget kommer. Jag anmäler mig imorgon som frivillig till officersutbildningen.
I garderoben finns det fyra klänningar, några blusar och fyra kjolar. Inte mycket att välja på, tänker Clara.
Hon ska på sitt första möte med den kyrkliga syföreningen som är hos systrarna Lindström och vill vara
välklädd inför alla nya bekantskaper. Hon väljer den ljusgrå ylleklänningen mot kylan och grova strumpor.
De svarta kängorna värmer fötterna. Och så lite rött på läpparna.
Sven väntar i hallen och hjälper henne på med kappan. Han ska köra henne till systrarna som bor vid Gudö
å. De driver en tvätterifirma, där Clara tänker bli kund. Hon kan inte byka själv längre, då vattnet har sinat.
Fjorton damer sitter runt bordet, när Clara kommer in i rummet. De har moderna klänningar på sig och
guldarmband kring handlederna. Clara gissar att alla är fruar till småföretagare och räknar sig till societeten i
samhället. De enda hon känner är fröknarna Berg och Angberg som är pojkarnas lärarinnor.
Prästen, som är rund om magen och i ansiktet, möter henne. Han bor med sin mor I Tyresö prästgård.
Ungkarl, tänker hon, och tar den framsträckta handen. Han omsluter handen med sina två. Clara känner tio
rultiga fingrar runt sin hand. När han pratar med henne fladdrar den vita haklappen på halsen.
Prästen sitter vid kortsidan. Bredvid honom på bordet ligger Bibeln och psalmboken. Han läser upp tiderna
för gudstjänsterna i Tyresö kyrka och uppmanar alla att besöka den. Han avslutar med församlingens önskan
om ett kapell i Kumla.
När Clara kommer ut från systrarnas hus väntar Sven med en varm bil. Hon är nöjd med kvällen. Nya
vänner. Nya intryck. Isoleringen är bruten och tvätten får systrarna ta hand om. Men det som gror i huvudet
på Clara är kapellet. Tänk, att ha ett kapell här som prästen drömmer om och slippa åka den långa vägen till
Tyresö.
Det mörknar redan vid tvåtiden och det är dåligt med körningar. Försäljningen av bensin är minimal då
bara traktens åkare tankar på Shellmacken. För att få in pengar till månadens räkningar åker Sven på
kvällarna till Stockholm och raggar körningar. Han vet när tåget från Norrland och Skåne kommer till
Centralen. Då väntar han där med droskan på resenärer som ska söderut.
Stadsdroskorna har monopol på åkningarna i stan. De bevakar sitt revir så att inga obehöriga tar deras
kunder. Turisterna får ta den taxi som står först.
Klockan är tolv när telefonen ringer. Det är Sven och Clara undrar var han är. Han berättar att han varit vid
Centralen och frågat resande om någon ska resa söder ut. Clara vet att han känner sig som en tiggare när han
står där. Han är kluven, vill befalla inte betjäna. När han bär en kunds väskor till bilen har han nog
stadschaufförernas blickar i ryggen och då känner han sig som en tjuv. Men de måste ju också äta och lagen är