KAPITEL 1
Nittonhundratrettioett är ett oår. Krügerkraschen och skotten i Ådalen. Arbetslöshet från Skåne till Lappland.
Clara står på perrongen vid centralstationen i Stockholm. En varm kappa med skinnkrage och en grå mössa
över det ljusa håret värmer mot decemberkylan. Bredvid leker hennes två pojkar. Leonard är mörk med grå
ögon, medan Carl har ärvt sin mors ljusa hår och blå ögon. I famnen håller hon den tredje som de ska åka och
döpa på Vindelns folkhögskola. Clara ropar på pojkarna, som är två och tre år att inte springa för långt bort.
Samtidigt söker hennes blick efter Sven som är och köper biljetter till Umeå.
Sven hjälper Clara upp på tåget, efter kommer pojkarna och han själv. Inne i kupén sätter hon sig med
Veddig som smuttar på hennes pälskrage. Två familjer går förbi till sina platser. De förmanar sina barn att
sitta stilla, Clara ler och tänker på sina. Den minste håller hon fortfarande i sin famn. Han slumrar lätt.
— Sven, kan du lägga Veddig i nätkorgen ovanför oss, är du snäll.
Sven tar den lille, och filten han är insvept i och låter bagagenätet omfamna pojken. Genom tågets vaggande
sover han snart. Carl och Leonard blir trötta av att springa fram och tillbaka i kupégången och sätter sig nu
intill Clara som lägger sina armar om dem.
— Hur lång tid tar det till Umeå? frågar Clara.
— Stinsen sa mellan tio och femton timmar beroende på vädret, svarar Sven.
— Ja, då hinner vi upp, eftersom dopet är först på nyårsafton.
Tågets dunkande söver Sven och barnen. Clara kan inte sova utan tänker på att Sven är arbetslös och att
svingården i Blixterboda har gått i konkurs. Därför behövs inte längre föreståndare. Tankarna går sedan till
första gången hon och Sven besökte svärföräldrarna. De var nygifta och skulle bo hela sommaren på Vindelns
folkhögskola där Svens far var föreståndare.
Sven hade sin labrador Dino med sig. De älskade hunden, men Svens mor tålde inte husdjur, så han fick
göra sig av med Dino. Sen dess ville han aldrig mer äga en hund. Svärmor skulle bestämma allt. Hur barnen
skulle fostras, hur kläderna skulle skötas, hur maten skulle lagas. Men Clara och Sven ville forma sin familj
efter mer demokratiska former.
Efter en stund nickar Clara till och somnar.
— Sundsvall nästa, Sundsvall nästa, mässar konduktören när han öppnar kupédörren.
Clara vaknar och ruskar på Sven.
— Sven, vi är i Sundsvall, ska vi byta tåg?
— Nä, det går direkt till Umeå, säger han, och somnar om.
Clara tittar upp mot bagagenätet och hör att Veddig är vaken. Hon trycker handen mot nätet och känner
den blöta blöjan. Efter blöjbyte och amning somnar sonen om. Hon ser ut genom kupéfönstret. Ja, så kommer
snön, säger hon tyst innan hon somnar.
Klockan fem på eftermiddagen är tåget i Umeå. En timme försenat.
— Familjen Vifell, familjen Vifell till informationen, ljuder det i högtalaren.
— Jösses, det är vi, säger Clara.
— Om du går med barnen dit, så kommer jag efter med bagaget, säger Sven.
En karl står vid informationen. Han slår av snön från en pälsmössa mot knäna och ser på Clara.
— Är det fru Vifell?
— Ja, jag väntar på min man.
Mannen räcker fram handen och presenterar sig.
— Stig Jansson, vaktmästare på skolan.
När Sven efter några minuter kommer med alla väskorna är familjen samlad.
— Vi har oväder över oss, säger Jansson. Men det finns fällar i släden så ni behöver inte frysa.
När de kommer ut från stationshuset tar vinden tag i Claras pälsmössa. Hon trycker ner den med handen
och håller samtidigt Veddig tryggt i sin famn.
De kala björkarna böjer sig i vinden och gatlyktornas sken är diffust i snöstormen. Clara känner en lukt av
häst och får syn på släden och hästen vid vägen. Sven sätter sig bredvid Jansson, medan hon och barnen