bäddar ner sig i släden.
Björkarnas stad försvinner bakom dem. Clara vet inte om det är två eller tre mil till Vindeln. Det var så länge
sedan Sven och hon var där, så hon minns inte.
En mil utanför Umeå hårdnar vädret. Mörkret och snön kommer vågrätt mot ansiktet och gör sikten
omöjlig.
— Ser du något? frågar Sven.
— Nä, bara telefonstolparna men hästen hittar nog hem, svarar Stig.
Tall och granskog kantar vägen, snön driver och bildar hårda drivor. Släden stannar till när hästen ska ta sig
genom drivorna. Clara känner rycket och vet vad som händer. Hon minns ett snöoväder i Skåne, då hon åkte
med sin far från Örtofta station och hästen trampade ner i smedens skorsten.
Tre timmar senare kommer familjen Vifell till Vindelns folkhögskola. Gästerna har anlänt och inkvarterats i
elevhemmet. Jansson kör fram släden till rektorsvillan. Det sparmålade timmerhuset skymtar genom ovädret.
Sven bär Leonard och håller Carl i handen, efter kommer Clara med Veddig i famnen. Vid den öppna
dörren står Svens far. Vinden sliter i dörren och drar med sig kylan och snön in i hallen.
— Skynda er in, säger fadern.
Snart är alla inne och dörren stängs. Värmen i rummet piggar upp barnen efter den långa resan. Alla hälsar
på varandra, barnen bockar fint. Farmor Ingeborg går fram till Clara och viker undan filten som Veddig är
insvept i. När hon ser hans blå ögon och späda kropp kommer Ingeborg ihåg Sven som nyfödd, berättar hon.
Han hade fötts på Hvilans folkhögskola. Theodor och hon träffades där och blev förälskade. Hennes far,
Leonard Holmström, var föreståndare för skolan. Theodor och hon arbetade som lärare. En underbar tid.
Sven var ende sonen och de skämde bort honom. Allt fick han.
Efter två år föddes Eva, men sedan kunde inte Ingeborg få fler barn. Sven ansågs viktigast eftersom han
skulle föra namnet vidare. De flyttade till Enköping där Sven började skolan. Ingeborgs späda kropp orkade
inte med de livliga barnen så de måste anställa en barnjungfru.Theodor fick senare tjänsten som förste
föreståndare på Vindelns folkhögskola. Det var svårt första tiden. Skolformen utan betyg ansåg många lärare
och pedagoger göra eleverna lågpresterande. Det fanns inget kunskapsbevis. Sven började på läroverket i
Umeå. Han hade läshuvud men var vänsterhänt. Det praktiska låg inte för honom.
Han och Theodor älskade att vara ute i naturen. Sven samlade på växter. Hans specialområde var olika
grässorter och han hade en unik samling.
Det uppstod problem redan när Sven började på skolan i Umeå. Theodor och språkläraren träffades på
läroverket. Han undrade hur man kunde undervisa utan att ge eleverna kunskapsbetyg.
Theodor förklarade folkbildningens idé att ge kunskaper som kunde användas direkt i det dagliga arbetet.
Jordbrukslära, skogsbruk och skrivelser till ämbetsverk. För kvinnor, hushållsarbete, vävning och ekonomi.
Språkläraren ansåg att skolor var till för barn med läshuvud. Landsbygdens folk behövde bara vanlig
folkskola. En skola utan betyg var ingen riktig skola, utan en plats där eleverna blev lurade på sina
kunskaper.
Så började det. Båda ansåg att det var en pedagogisk fråga. Egentligen var det en ideologisk åsikt som skilde
dem åt. Till slut kunde de inte prata med varandra utan fejden fortsatte i tidningarna.
När Sven gick i tredje ring sa läraren till Theodor:
— Det är ingen idé att din son går upp i studenten. Han kan ändå inte klara språken.
Sven slutade på gymnasiet i Umeå. Det beslutades att han skulle gå på lantmannaskolan vid Hvilans
folkhögskola. Sven flyttade till Skåne samtidigt som engelska sjukan utbröt i Umeå.
Så lik Sven han är, samma blå ögon, stora öron och hög panna, säger Ingeborg och viker filten över Veddigs
späda kropp. Välkommen till Vindeln. Clara kan lägga pojken i vaggan som står vid bordet.
Clara låter blicken glida över bokhyllan, fåtöljen och läslampan. Kakelugnen är tänd. Läshörnan och
textilier, allt är sig likt. På det svarta ekbordet ligger en vit linneduk. Det är framdukat med kallskuret, bröd,
smör och choklad till barnen.Marmelad och en tallrik med smörgåsar frestar ögon och mun. Ingeborgs fina
tekoppar lyser upp bordet. Clara tar Sven lätt på axeln.
— Jag malde kaffe hemma innan vi åkte. Vi kokar lite när barnen och dina föräldrar sover.
Sven ler.
Vinden tar tag i de timrade husen, som klagar för varje vindstöt. Snön virvlar och lägger sig i stora drivor på
läsidan. Dopgästerna i husen sover oroligt då timret pratar på natten.
Clara och Sven sitter i soffan. På serveringsbordet står kokkaffet och två koppar. I skenet av kakelugnen ser