KAPITEL 33
Veckorna före jul ringer telefonen dygnet runt. Folk ska ut till sina sommarstugor och rusta för helgen. Clara
ser till att Sven får den sömn han behöver för att orka köra droskan. Den egna vilan blir avhuggen, då barnen
vaknar av telefonens ringsignaler.
Clara har utan hjälp fått sköta sina barn under två dagar. Med blöjbyte, mat och passning. Bara för att
barnjungfrun blivit sjuk och den eviga telefonen som ringer.
Hon sätter grytan med ljusstumparna på den elektriska spisen som står på vedspisen. Tomas och Carin
leker med varandra. Clara hör pojkarna i barnkammaren. Ljusstumparna börjar smälta och hon känner doften
av jul.
Hon går in i matrummet och sätter sig och vilar. Barnen leker så fint och allt känns lugnt. Ute i köket smälter
ljusen mer och mer. Clara sjunker in i dvala. Så skönt. Stearinet i grytan värms. Clara hör barnen säga något
till henne men när hon ska prata går inte orden fram.
— Mamma, det står en gryta på spisen, ropar Carin.
Clara hör hennes rop.
Ljusstumparna på spisen, tänker hon, utan att vakna riktigt.
Ute i köket börjar det ryka. Hon känner en stickande lukt men vaknar inte.
— Vakna mamma, vakna!
Clara hör ropen men ändå kan hon inte öppna ögonen. Hon måste vakna, annars brinner hela huset upp,
tänker hon utan att komma ur sömnens grepp. Så känner hon hur någon rycker i kjolen.
— Mamma, mamma! snyftar Tomas.
Clara böjer sig ner och fortfarande halvsovande lyfter upp honom i famnen. Samtidigt uppfattar hon i
ögonvrån hur Sven slänger ut en brinnande gryta genom dörren
Då vaknar hon ur sin förlamande trötthet och spärrar upp ögonen. Tack, gode Gud, tänker hon när hon
inser vad som kunde ha hänt.
I julmånaden ligger snön djup över ängarna ner mot Trollbäcken. Telefontrådarna sjunger när vinden sveper
in från Dreviken.
Sotflagorna i taket är borta. En kåpa över spisen, väggar och tak är vitmålade. Clara glädjer sig över sitt nya
kök.
På spisen står grishuvudet, sönderkokt och färdigt att delas. Hon vänder en köksstol, låter sitsen vila på
bordet och virar en grovmaskig nätduk kring de fyra stolsbenen. Nätduken bildar en påse mellan benen.
Först pressyltan, tänker hon, sen korv, leverpastej och Svens grisfötter. Julskinkan får hon koka efter tredje
advent. Tur att Rut hjälper henne med barnen, så att hon hinner laga till julmaten.
Clara fyller silduken med den kryddade grismassan och knyter till hårt. Över syltan lägger hon en
skärbräda och låter ett strykjärn pressa ihop massan.
Clara har läst aftonbön med barnen, som nu sover i sina sängar. Timmen är sen men julkorten måste skrivas
hon räknar till femton stycken och julbreven får hon inte glömma. Hon börjar med brevet till Aina, pennan får
vila och tankarna går bakåt i tiden. De har hållit ihop sen ungdomstiden. Aina läste till lärare i Lund där hon
träffade Tage. Nu är de gifta och Tage arbetar på regeringskansliet.
— Tiden går, mumlar hon och börjar skriva på brevet.
Dan före dan före dopparedan börjar dagarna bli dryga. Clara bakar pepparkakor, klenäter, mandelkakor
och religiösa kakor. Det doftar jul. Radion spelar julsånger, men avbryts ibland av nyheter om kriget i
Finland. Då slutar Clara med sitt arbete och lyssnar.
Hon lägger de runda, vita kakorna med glasyr på en bricka.
— Kom nu, barn! Vi ska måla de religiösa kakorna.
Barnen sätter sig vid matbordet. Framför sig har de en tidning och en skål med röd karamellfärg. Penseln är
gjord av en vässad tändsticka.
— Jag målar några kakor så får ni se hur de kan se ut, säger Clara och tar en kaka.
Hon doppar tändstickan i färgen. Från stickan växer det fram en krubba med Jesusbarnet och i bakgrunden
lyser Betlehems stjärna.