KAPITEL 34
Januari nittonhundrafyrtio börjar med gnistrande solsken och isstjärnor på fönsterrutorna.
De äldre barnen har gått till skolan. Clara sitter och väntar på Rut som ska passa Tomas och Carin. Tankarna
går till Sven och hans militära utbildning. Var kommer han att krigsplaceras? Hur kommer det att gå när hon
blir ensam med barnen? Hon slår undan frågorna och vrider på knappen till radion. Sune Waldimirs orkester
tonar ut från Luxorn. Det var en gång en skola sjunger Alice Babs. Clara drar ner volymen.
Hon hämtar Dagens Nyheter i brevlådan, går in och sjunker ner i länstolen och läser rubrikerna. Finlands
sak är vår. Frivilliga till Finland. Barn evakueras till Sverige.
Inuti tidningen ser hon bilder från ett bombat Helsingfors och centralstationen där mammor tar farväl av
sina barn som har adresslappar kring halsen. De ska till Sverige. Kommer barnen att känna igen sina mammor
när de kommer hem igen? tänker Clara. I texten under bilden står det:
Vi uppmanar alla svenskar att hjälpa vårt brodersland. Ni kan göra en insats genom att byta era guldringar
mot järnringar. Under står en adress och telefonnummer till Röda korset.
Clara läser spalten flera gånger. Sedan reser hon sig och går till linneskåpet, letar bland dukar och lakan och
snart håller hon hela sitt kapital i handen. Några silverbroscher, armband och en guldkedja, minnen från sitt
liv. Hon förstår att värdet av smyckena är ringa och lägger tillbaka dem.
Kvar på bordet är en liten ask. Fingrarna öppnar den långsamt. Där ligger guldringen som vandrat i släkten
i århundraden, från mor till dotter. Carin ska få den på sin tjugoförsta födelsedag.
Ringen är av guld och formad som en port, med guldtrådar. Ett sirligt B pryder portalen. Hon vänder på
den och funderar på ringens levnadsöde. Den kommer från Dorpat i Estland enligt vad mor sagt, sedan har
den vandrat ner genom Östersjöstaterna. Männen drog ut i krig och lämnade kvinnorna att försvara borgarna,
ett fåtal män kom tillbaka. För att ringen skulle leva vidare inom släkten beslöts att äldsta dottern skulle ärva
den.
Clara vänder på ringen och ser märket, smycket har varit delat och utslätat. Det sägs att en kvinnlig släkting
flydde under ett av krigen. Ringen förvarade hon utslätad i ett kuvert så att inte rövare skulle stjäla den.
Färden gick genom Tyskland till Ystad i Sverige.
När Sven fick höra historien trodde han att Bet stod för det tyska ordet för Borgvaktare, den som vaktar
borgen, medan borgens herre krigar.
På sitt ringfinger har Clara sina två vigselringar som Sven pantsatte när tiderna var svåra och skulderna
förstörde deras tillvaro. Hon betraktar dem länge. Nej, tänker hon inga järnringar för mig. Hon tar sin lilla
förmögenhet och lägger den i sin gömma.
Sverige börjar mobilisera. Sven blir krigsplacerad men är hemma på sin sista permission. För att hålla
tankarna borta från kriget kör han droskan hela helgen.
I köket står Clara och tittar mot Hanviksbacken. Det snöar och termometern visar på minus tio grader. Sven
skulle vara hemma klockan nio, snart är den tio. Hon vänder sig om och ser på sitt nyrenoverade kök. Inga
sotflagor finns kvar efter den olycksaliga ljusstöpningen. Wallenholm har gjort ett fint arbete.
— Men var är Sven? mumlar Clara.
Han har en ny körning klockan elva. Hon går in till pojkarna i matrummet.
— Pappa har inte kommit än. Kan det ha hänt något?
Carl tittar upp från frimärksalbumet.
— Snökedjorna ligger i garaget, så pappa kör nog väldigt sakta, säger han.
Leonard slutar att läsa i Bigglesboken.
— Ring till tanterna i telefonväxeln. De vet vad som händer, brukar du ju säga.
— Det har du rätt i, jag ringer.
Veddig leker med sitt modellplan, han är tyst men lyssnar.
Telefonveven går två varv innan Clara lyfter på luren.
— Hanvikens telefonväxel, svarar telefonisten.
— Godkväll, det är Vifell på bilstation. Sven har inte kommit tillbaka från en körning. Har ni hört om det
hänt en olycka?