KAPITEL 36
Klockan visar sju när Clara vaknar. Bredvid i sängen ligger Sven som är hemma på permission. Han ska
sedan få en ny kommendering. Hon reser sig försiktigt upp för att inte väcka honom och låter
mörkläggningsgardinerna vara nerdragna. Tyst klär hon på sig och väcker så barnen. Kokar gröt och maler
kaffet till koket. Händerna gör allt på rutin. Sedan ser hon till att barnen går till skolan.
Sven sover fortfarande när hon kommer in i matrummet. Ljuset flödar då Clara drar upp rullgardinen. Som
vanligt slår hon på Luxorn.
— Extra sändning från Stockholm Motala TT, säger rösten.
Sven vaknar och sätter sig upp i sängen.
Tyska trupper har gått in i Danmark och Norge. Det finns invasionsfartyg längs hela norska kusten. TT
kommer med fler nyheter så vi ber allmänheten att ha radion på.
— Så mycket var Norges neutralitet värd, mumlar Sven.
— Tror du tyskarna kommer hit?
— Hälften av de höga befälen är tyskfanatiker, svarar Sven men vi får hoppas att Per Albin kan hålla fred
med Tyskland.
Nya förband mobiliseras i Stockholm när Hitler ockuperar Norge och Danmark. Sven blir kvar i Stockholm
och väntar in ny kommendering.
Tvättsäcken står bredvid Clara, på ekbordet ligger handdukar, skjortor och näsdukar. Hon slätar ut dem
med handen och är glad för sitt nya elektriska strykjärn som jämnar ut tyget på allt som ska strykas. När hon
för handen över en näsduk upptäcker hon ett monogram S.V. sytt med sirliga bokstäver. Det måste vara
Svens mor som broderat bokstäverna, tänker hon.
Clara lyfter på huvudet och tittar på Sven som sitter och bokför veckans körningar. Hon ser honom som
ung, fast håret har glesnat och en begynnande flint kan skönjas. Hon längtar efter närhet. Det var så länge sen.
Då ringer telefonen. Vid andra signalen reser hon sig och svarar.
—Det är fru Gustafsson.
— På stjärnvägen? frågar Clara och hör en förvirrad röst.
— Han har gått ut, runt hörnet, min man alltså.
— Jaha, men han kommer väl in snart in igen, säger Clara lite undrande.
Så småningom förstår hon att maken har dött.
— På det viset, jag beklagar. Så fru Gustafsson vill åka till systern i morgon klockan sju. Ja, då kommer Sven
och hämtar upp.
Hon lägger på luren och drar några varv med veven innan hon sätter sig. Näsduken med monogrammet
lyser i ögonen. Hon ser återigen på Sven, han är inte gammal, snart fyrtio men sliten. Men hon känner sig
fortfarande förälskad i honom. Hon märker att han ser hennes längtan. Men de har bara ett draperi mellan
pojkarnas sovrum och där de ligger, barnen är stora nu, så det har blivit svårare att vara tillsammans.
— Sven, det var fru Gustafsson som ringde om skjuts.
— Hon på Stjärnvägen?
— Ja.
— Hon sa att maken gått runt hörnet.
— Jaha, då kommer han väl tillbaka senare, säger Sven.
— Det sa jag också till fru Gustafsson, men sen förstod jag att hon menade att han dött. Vilket konstigt
uttryck.