de på varandra, lyfter sina koppar och smuttar på kaffet. De vet hur svåra tiderna är men tror ändå på
framtiden. Snart slumrar hela huset.
På nyårsaftonsmorgonen stormar det fortfarande. Fönstren är nerisade av snöstjärnor. Klockan blir elva. Alla
gästerna är samlade i matsalen, där dopet ska ske. Men ingen präst kommer.
Den smidda ljuskronan lyser upp bordet som är dukat för femton personer. Te och kaffe, religiösa kakor
med målade motiv, klenäter och äppeltårta med hjortronsylt bredvid en lingonkaka. Skålen med änglamat till
barnen finns där också. Clara står och tittar på det dukade bordet. Ingeborg ville att Veddig skulle döpas här
eftersom Sven var arbetslös. Hon förstod att Sven skulle få det svårt när han än en gång måste byta yrke. Hon
och barnen skulle bli kvar, medan han sökte arbete och bostad i Stockholm.
Claras tankar går till de tre små pojkarna De ska passas och blöjor ska bytas. Svens mor tycker om barn, bara
de inte skriker. Helst ska de sitta stilla och läsa i en bok.
Clara lyfter huvudet och betraktar julgranen som är pyntad med röda äpplen, glitter och svenska flaggor.
Svens syster Eva, i ljusgrå klänning med halvlångt åtsittande liv, kommer fram till Clara. Tillsammans går de
till Evas mor, som pratar med sin syster Gertrud och några damer från hemslöjden. Herrarna står runt flygeln
och för en livlig konversation.
När Clara ser uppdelningen av damer och herrar och hur var och en vaktar sin tunga så att inga grodor
hoppar ut tänker hon på sin far. Han såg alltid till att damer och herrar blandade sig med varandra. Det skulle
vara som en stor fruktskål, sa han. Clara ler och flyter in i samtalet.
Rektor Vifell ser genom fönstret att vinden avtagit, men att det fortfarande snöar, så han slår an på taffeln
och det blir tyst i rummet.
— Ja, mina vänner, snöovädret har hindrat prästen att komma så dopet får vänta.
Om vädret tillåter och Gud är med oss kommer prästen att döpa pojken i morgon. Nu mina damer och
herrar firar vi dopet. Välkomna till dopkaffet.
Den första januari klockan tio sveper Clara in Veddig i sin mormors dopklänning och säger för sig själv:
— Du ska heta Hans efter din farfar, Veddig efter din morfar och Pontus efter farmorsfar.
Med sonen i famnen och Sven vid sin sida går hon in i rummet. Prästen stormar in. Vinden slår igen dörren
bakom hans breda rygg. Han skakar av sig kylan och tittar på gästerna.
— Ja, nu är jag äntligen här, Gud välsigne er alla. Bjuds det på kaffe före dopet?
— Givetvis, säger rektorskan och välkomnar prästen.
Äntligen kan dopet börja. Dopfunten som prästen har med sig står på det ovala bordet bredvid ett tänt ljus.
Granen med sina levande ljus och kakelugnens sken ramar in rummet. Det har slutat snöa. Eva spelar
psalmen Blott en dag samtidigt som Claras svärmor bär fram barnet.
— Vad ska han heta? frågar prästen.
Clara ger honom en lapp med namnen. Prästen läser namnen, vänder sig sedan till Clara och viskar i hennes
öra:
— Jag kan inte döpa honom till Veddig, det är inget kristet namn.
Clara ser på gästerna som står i en halvcirkel kring dopfunten. Så går hon fram till sin farbror Veddig Borg
och viskar prästens ord i hans öra. Han ler, och tar prästen avsides. Några ord i prästens öra, och han nickar.
Så öser prästen till slut vatten över pojken och läser namnen. Då upptäcker Clara att Veddig suger på
vänster tumme. Vänsterhänt som sin far, tänker hon. Clara puttar Sven i sidan och viskar.
— Nu skulle far varit med när vi döper vår tredje son till Veddig.