KAPITEL 40
Radion spelar dansmusik och utanför fönstret dansar snön mot marken. Pojkarna har gått till skolan och Rut
passar Tomas och Carin. Clara sitter i sin länstol, i sykorgen ligger strumpor med stora hål. Hon spänner en
strumpa över sysvampen och trär nålen över hålet. När korgen är tom tar hon fram stickningen. Syföreningen
vill göra en insats för Finlands armé genom att sticka varma sockar till soldaterna.
Det känns vilsamt att handarbeta, alla bekymmer försvinner, som kriget, hur pengarna ska räcka till varma
kläder i vinter och ved till pannan. Hon får andra tankar.
Senaste brevet från Sven är kort men positivt. Han kommer hem till jul och stannar tills en ny
kommendering utfärdats. Troligen i Stockholms skärgård, då hotet kommer därifrån, när hela Baltikum blivit
ockuperat av Ryssland.
Clara tittar på stickningen, två vändor till sen blir strumpan klar. Då får hon räkna maskor för en ny.
Så går tanken till hennes doktor, som nu tituleras professor Birke. Vid senaste besöket talade han om hennes
trötthet som kom så plötsligt och var ett mysterium även för honom. Men hon fick en ny tid till våren.
Hon lutar sig bakåt i stolen och låter stickningen vila, blicken glider ut genom fönstret. Det är många barn
som föds nu under krigsåren. Männen kommer hem på permission, så älskar de och det blir barn. Hon
funderar på upplevelsen av ett barns tillblivelse. I tidningen brukar det stå om hur barn föds i taxi. Snart
kanske hon får uppleva ett barns födelse.
Clara avbryts av Luxorn. Nyheter från Stockholm Motala. Nyhetsuppläsaren säger att italienska trupper
anfallit Grekland och tyskarna fortsätter att bomba London. Ute har det slutat snöa och fru Axelsson syns inte
till. Sändningen slutar med Fröken ur.
14,00 pip.
— Kors då, vad tiden går, säger Clara för sig själv. Snart kommer barnen från skolan.
Hon reser sig, går ut i köket och dukar fram smörgås och värmer choklad till barnen.
Clara drar upp mörkläggningsgardinerna. Snövallarnas kristaller blänker i morgonsolen. Snön och kylan
kommer tidigt i år. Hon tittar bakom draperiet och ser att barnen har vaknat.
Leonard sätter sig yrvaket upp i sängen.
— Kommer pappa hem idag? frågar han.
Clara drar förhänget åt sidan.
— Ja, i dag eller i morgon. Han vet inte hur tågen går nu när alla ska hem till jul.
Barnen nöjer sig med svaret. De äter sin havregrynsgröt och klär sig varmt, innan de går till skolan.
Termometern visar minst på -25 grader. I köket på elementet hänger sura vantar som sprider en unken lukt.
Clara hämtar några klädnypor och fäster luktspridarna på ett snöre över spisen.
Hon går fram till dörren och ser in i barnkammaren. Pojkarna sitter på golvet. Framför dem ligger Dagens
Nyheter uppslagen med kartor över axelmakternas framryck-ningar i Europa. Clara hör hur Carl förklarar för
sina bröder.
— Tyskarna har tagit Danmark, Norge och hela Balkan och även Finland.
— Vi är omringade av Tyskland, säger Leonard.
— Men här! säger Carl och pekar på kartan över Nordafrika. Här har Montgomerys trupper gått framåt.
Veddig som suttit tyst och betraktat kartorna, drar sig undan och säger:
— Pappa kommer hem i morgon. Då ska jag fråga honom om kriget kommer hit.
Clara drar sakta igen förhänget.
Det sjunger i telefontrådarna och dimslöjor far över ängarna när Clara hämtar DN i brevlådan. Idag ska Sven
komma hem.
Han hade sagt att tåget skulle komma fram vid ettiden, men det är säkert försenat. Hela hans släkt är
pacifister därför fick han inte studera till officer. Men ödet ville annorlunda. Nu är han sergeant, så hans dröm
har gått i uppfyllelse.