KAPITEL 2
Prästen är kvar under festligheterna på eftermiddagen. Veddig blir firad en andra gång. En gång är ingen
gång men två gånger är gånggång, säger prästen. Ovädret ligger kvar så Ingeborg erbjuder logi för natten.
Det finns en färdigbäddad säng i gäststugan.
Under veckan tar gästerna farväl av värdfolket. De långväga från Skåne åker först. Alla tackar för
festligheterna kring dopet. Men minnet alla bär med sig är snöstormen som hindrade prästen från att komma
i tid. De timrade husen töms på gäster, endast Eva Silver, Svens syster, stannar. Kanske är det sista gången
som hela familjen Vifell samlas, så Eva blir kvar för familjesamvaron.
Clara bäddar dubbelsängen. Veddig sover i vaggan och pojkarna i rummet intill. Hon är ensam, för Sven
hjälper sin mor med frukosten i köket.
Gardinerna är fråndragna, och hon ser snön över fälten, som sanddyner i en öken. Solen lyser på snötyngda
granar, som snart ska försvinna när mörkret inträder, och med det kylan. Clara vet att de är beroende av
Svens föräldrar. Han har inget arbete, och de är utan bostad. Hur länge måste de bo här? Svens föräldrar
börjar bli gamla och hans mor irriterar sig på barnen. Hur Clara än funderar får hon inga positiva tankar.
De har flyttat från Skåne upp genom landet, och har aldrig haft ett riktigt hem, på grund av alla
flyttningarna. Men nu har de tre barn, så ett hem är Claras högsta önskan.
Tankarna går till dopet där herrarna pratade om Ådalsstrejken och dödsskjutningarna på arbetarna samt
arbetslösheten efter Krügerkraschen. Clara tjuvlyssnade och hörde hur Sven och hans far tog parti för
arbetarna, medan de andra hade en annan åsikt.
Men Sven är en överlevare, som alltid landar på fötterna. Claras oro skingras, allt ska nog gå bra. Som stöd
har hon Eva, som stannar kvar några veckor.
Det blir väl familjerådet som ska bestämma. Sven har berättat hur rådet bestämde hans yrkesval och
godkände Clara som fästmö. Hon förstår att han tycker illa om den gamla traditionen.
Veddig skriker, så Clara tar upp honom ur vaggan och fortsätter in i pojkarnas rum. Snart är alla påklädda
och går ner till köket för att äta frukost.
När de ätit klart och bordet är avdukat står Clara med Veddig i famnen, Carl och Leonard springer runt det
stora ekbordet och skriker ihållande.
— Jag orkar inte med alla barnen, säger Ingeborg.
— Vi får prata med Sven, om det, säger Clara.
Hon vet att det blir som svärmor vill. Återigen tänker Clara på hunden Dino som Sven fick skjuta.
Solen lyser på snökristallerna och kylan är bitande. Veddig sover i sin vagga och pojkarna leker på sitt rum.
Men i matsalen sitter alla Vifells familjemedlemmar och diskuterar Claras och Svens framtid. Det bestäms att
Carl ska följa med Eva till Karlskrona. Hon är gift med en läkare och har gott om plats i deras stora hus. Carl
har sina kusiner att leka med. Clara ska blir kvar i Vindeln med Veddig och Leonard till sommaren. Under
våren kommer Sven att resa till Stockholm och söka en agentur som försäljare av konstgödningsmedel till
bönderna.
Clara och Sven går upp till övervåningen. De sätter sig i en soffa bredvid varandra. Clara bryter tystnaden.
— Sven, jag tycker inte om att Carl följer med Eva till Karlskrona.
Sven lägger armen runt hennes axlar. Hon låter huvudet vila mot hans arm.
Inte jag heller, säger han.
— Han kanske glömmer oss. Någon tur har vi inte. Alla svinstallar som du arbetat på har gått i konkurs och
när du sökte till Alnarp var du för gammal. Men visst ska vi klara oss. Eller hur? säger Clara och tittar på
Sven.
— Jag ska se till att du och barnen kan komma ner till Stockholm så fort som möjligt.
Han kysser henne på kinden samtidigt som barnen kommer in i rummet. De sätter sig bredvid Sven och
Clara som omfamnar sina barn.