KAPITEL 45
Vattenhinkarna har en hinna av is när Clara kommer ut i det kylslagna köket. Hon vrider på elplattan och
sätter på kaffepannan. Halvsovande går hon in i barnkammaren och väcker pojkarna som ska till skolan.
När Carl huttrande kommer ut i köket ber Clara honom att gå ner och lägga koks i pannan. Hon drar upp
mörkläggningsgardinerna. Minus tjugofem grader visar termometern och snön faller i stora flingor som
lägger sig på det redan meterdjupa snötäcket. Carl är på väg ut då Clara ropar:
— Carl, hämta DN i brevlådan, är du snäll.
Ja, ja, hör hon innan dörren slår igen.
Carl kommer tillbaks och slänger tidningen på bordet.
— Titta, mamma, säger han.
Hon läser första sidans rubrik. Japan bombar Pearl Harbour. Amerika med i kriget. Nu kan kriget äntligen
ta slut, tänker hon. Hon minns första världskriget då amerikanarna kom och kriget tog slut. När glädjen lagt
sig, säger hon:
— Nu får vi skynda oss så vi kommer i tid till skolan.
Solen värmer de korta timmar den lyser på himlen. Men kalla vindar stryker förbi och får huset att frysa.
Clara sitter vid bordet med tofflor på fötterna och en mörkröd yllesjal över axlarna. Hon minns hur
kyrkoherde Jonsson vid sista syföreningsmötet hos fru Lindqvist berömde henne för tablån med trollen och
undrade om hon kunde skriva något åt barnen till avslutningen.
Hon funderar. Några enkla rader, som söndagsskolebarnen ska läsa upp på julavslutningen. En dikt av
Edith Södergran Rosen. Sen skriver hon dikter om påskveckans namn. Palmsöndag, blåmåndag, fettisdag,
dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och påskafton. Där kan sju barn vara med. Sedan får alla framföra ett
epos om julen.
Skrivmaskinen rasslar till när första bokstaven når färgbandet. Efter några timmar drar hon ut det sista
arket, läser det skrivna och lutar sig bakåt i stolen. Hon skjuter upp de nyinköpta glasögonen i pannan och ser
scenerna framför sig. Allt ligger klart i huvudet.
Luften dallrar och telefontrådarna har sin egen sång. Sven har på sitt eget vis skaffat julskinka och grisfötterna
som han inte kan vara utan. Så blir det jul även i år, tänker Clara.
Alla hjälper till att julpynta huset. Clara inspekterar att allt är på plats. Krubban, dukarna, granen, ljusen och
att inga kläder ligger framme i barnkammaren. Nu kan julen få komma.
Clara sitter i matrummet och stoppar trumpor och ser Veddig som står i barnkammaren och betraktar sina
julklappar. Långkalsonger, yllestrumpor, sockar, skidhandskar, ett par för stora pjäxor. Det är inget han
önskat sig. Men hon blev glad åt kläderna. Han sneglar på bandyklubban, bollen och halvrören. Så lyfter han
klubban och låter bladet vila mot bollen och gör några låtsasdribblingar.
— Veddig, kom hit, ropar Leonard.
Klubban har han fortfarande i handen, när han går in i rummet. På bordet ligger spelen Europas städer,
ormspelet och Carl tittar på korten om nordiska fåglar. Det är gemensamma klappar till hela familjen.
Leonard som har lagt ut ett spel på bordet.
Clara hör hur Veddig bokstaverar MO– NO–POL.
— Vad är monopol? frågar han.
— Man köper och säljer gator och hus, svarar Leonard.
— Är det svårt? Får jag vara med och spela?
Snart sitter alla tre bröderna runt spelbordet och gör sina första trevande försök att förstå spelets regler.
Nyhetsflödet om kriget strömmar genom Luxorn. Clara sitter i alkoven och är glad att kylan har stoppat
Tysklands invasion av Ryssland. Hon hör hur pojkarna diskuterar krigskartan.
DN ligger uppslagen på matbordet och de lutar sig fram över tidningen. Carl pekar med fingret på
krigskartan och säger: