KAPITEL 46
Ur Luxorn ljuder nyårsklockorna som ringer in det nya året 1942. Clara tror att rösten är Anders de Wahls.
Hon sitter på stolen, knäpper händerna och sneglar på Sven som ställer ifrån sig sitt grogglas på bordet.
Några ljus på bordet lyser upp rummet. Draperiet till barnkammaren kan skönjas i dunklet. När de sista
orden på dikten klingat ut säger Clara:
— Jag undrar om vi får fred. Nu när både Japan och Amerika har kommit med i kriget.
Sven stoppar sin pipa, tänder den och låter röken stiga mot taket.
— Det vet igen. Alla tror, men ingen vet, så låt oss inte gissa. Vi blir bara besvikna.
Radion spelar Du gamla du fria. Sven reser sig upp och stänger av den. Tystnaden gör att Clara känner
doften av stearin och tobak. De sätter sig i soffan. Sven ställer groggen och askkoppen på en stol.
— Jag tänker på barnen och deras utbildning, säger Clara. Vad tycker du blir bäst?
— Leonard går i realskolan så han har sin bana utstakad, säger Sven, men Carls och Veddigs framtid får vi
prata med dem om.
En stund senare flyttar de undan bordet och drar fram sängen. Nyårsnatten sänker sig över de båda
älskande i sängen.
Droppet från taket, när solen äntligen tittar fram, är välkommet. Det blir varmare, tänker Clara, som står i
köket och bakar matbröd. Hon knådar degen och använder margarin till att smörja formarna. Samtidigt hör
hon hur Leonard rabblar tyska oregelbundna verb och att Veddig förhör honom.
Clara förstår inte att tyskan fortfarande kan vara första språket i realskolan, nu när Tyskland krigar mot hela
Europa. Hon lägger en handduk över formarna och sätter sig vid bordet. Leonard fortsätter att rabbla tyska
verb och Clara rättar medan Veddig lyssnar. Under tiden jäser degen under handduken.
Vårdagjämningen kommer med sol och töväder. Men vintern hänger kvar med snö på ängarna och farliga
isar. Så får vi vår även i är, tänker Clara. Hon sitter vid köksbordet och läser DN.
De tyska trupperna har fastnat utanför Moskva och Leningrad. Krigskartan finns bredvid. Bara krig och
krig. Hon vill läsa om goda nyheter. Familjesidan får henne på andra tankar. Visserligen känner hon ingen av
dem som gift sig, men en känsla av lycka kommer ändå över henne.
Hon lägger undan tidningen när Tomas och Carin i pyjamasar lufsar in i rummet.
Björkarna runt tomten tonar i grönt. Trädgårdens perenner har överlevt vintern och strävar mot solljuset.
Biltrafiken har minskat till bara nyttotrafik som får tillstånd att köpa bensin Det fina vårvädret får Clara att
minnas första gången hon såg huset. Och fortfarande bor de här.
Sven och Clara har fått en inbjudan från föreningen Naturvännerna att se filmen, De kommer alla tillbaka.
När barnen slutar skolan berättar Clara att mamma och pappa ska åka in till Stockholm och gå på bio.
— Vilken biograf går filmen på? frågar Carl och tar DN som ligger på bordet.
— Filmen visas inte på någon biograf. Den är förbjuden för allmänheten.
— Varför då? undrar Leonard.
— Den handlar om en engelsk professor som smugglar ut judiska vetenskapsmän från Tyskland.
— Berättar du filmen när ni kommer hem? frågar Veddig.
— Ja, jag ska berätta hela filmen, svarar Clara. Ta hand om Carin och Tomas medan vi är borta.
— Vi kan spela Monopol under tiden, säger Carl.
— Jag ringer till Barbro och Lasse så blir vi fem, säger Leonard.
— Ska Lasse komma så följer nog hans syster med, kommenterar Veddig.
Det skymmer ute när de går ner till bilen. På Stamvägen ser Clara fjärdingsman Malm på sin cykel. Nu ska
han kontrollera att alla dragit ner sina mörkläggningsgardiner, tänker hon. Även hallåan i radion uppmanar
folk att tänka på mörkläggningen.
Sven öppnar bildörren för Clara och kör till Stockholm och den stundande filmen.